Valloner

Valloner är en franskspråkig folkgrupp i södra Belgien som utgjorde en stor del av invandringen till Sverige under stormaktstiden, och etablerade sig i svenskt bergsbruk.

Under 1500-talet förbättrades smidesteknikerna (“vallonsmidet”) i trakten runt Liège som hade utvecklats till den europeiska järnhanteringens huvudort. Vallonernas rykte i fråga om bergsbruk Vallonien, Valloneroch järnhantering blev vida spritt, vilket uppmärksammades även i Sverige. Uppmuntrade av Gustav II Adolf började många valloner utvandra till Sverige under början av 1600-talet. De kom från två huvudområden belägna kring städerna Sedan och Liège. Sedan svarade för den tidiga migrationen till Sverige (1610-1625), Liège för den senare (1625-1655). Till en början kom de flesta vallonerna till Finspång och Norrköping, där bergsmannen Louis De Geer kunde arrendera land. Den förste att värva valloner till Sverige var nederländaren Willem de Besche, som tidigare hjälpt fram De Geer till bruket i Finspång, men från 1620-talets början tog De Geer helt över den verksamheten. Värvningen gick till på så sätt att agenter skickades ut till de mindre bruksorterna för att direkt på platsen värva den önskade yrkesmannen. Men lika ofta kom arbetslösa valloner till de större orterna för att på de värvarkontor som där upprättats söka anställning i Sverige.

Louis De Geer dä 1587-1657, VallonerBergsmannen Louis De Geer var vallon
Vallonernas utvandring väckte dock allvarsamma bekymmer hos kung Filip IV av Spanien (dit Belgien hörde under början av 1600-talet). År 1624 förbjöd han Valloniens smeder att ta värvning i Sverige. Detta påverkade dock inte nämnvärt migrationen. Louis De Geer blev ägare till Finspång- och Dannemoraverken, och under åren 1643-1650 nådde invandringen av valloner till Sverige sin kulmen. Trots att De Geer fått ett löfte av Gustav II Adolf att andra bruksägare inte skulle få använda sig av valloner som arbetskraft började vallonerna att ta anställning vid andra bruk i Mellansverige. Tillsammans med smederna kom även ett antal andra yrkesgrupper som t.ex. kolare, skogshuggare, körare, osv.

I Österbybruk finns den gamla vallonsmedjan bevarad och på den här bilden visar en av de, Valloner
I Österbybruk finns den gamla vallonsmedjan bevarad.

Antalet valloner som kom att stanna i Sverige var litet, det är dock osäkert exakt hur många det rörde sig om. Nationalencyklopedin anger att 900 individer stannade i Sverige permanent. De Geers anteckningar anger 134 vallonska arbetare som fram till 1633 kommit enbart till Norrköping. Ungefär 20 procent av vallonerna återvände till sin hemland efter en första kontraktsperiod, en del från och med 1654 då religionsfriheten i Sverige inskränktes (i samband med drottning Kristinas abdikering); majoriteten av vallonerna var reformerta (numera är vallonerna i Belgien i allmänhet katoliker). I och för sig tillförsäkrades vallonerna vid flyttningen religionsfrihet och hade rätt att föra med sig egna präster.

Järnbruk i mellansverige slutet 1600-talet med balndannat vallonerFör majoriteten blev flyttningen varaktig. Det totala antalet migranter som anlände under den här tiden – 1652 kom ett emigrationsförbud – har uppskattats till mellan 1 000 och 1 200 familjeenheter. Trots att de kvarvarande vallonerna inledningsvis var en särskild språklig och religiös grupp har de numera försvunnit in i det svenska folket, som gärna omhuldar sina “vallonska anor”.

Järnhantering och dess metoder

Konsten att framställa järn är mycket gammal. I Sverige har järn framställts i bortåt 2000 år. Den tidiga hanteringen byggde på framställning från myrmalm. Betydligt senare började gruvbrytningen bli etablerad. Då började man också med nya processer i två steg. Först smälte man malmen med träkol i en masugn. Tidig form är den s.k. mulltimmerhyttan. Järnet i flytande form samlas mot botten medan avfallet, slaggen, samlas ovanpå. Det flytande järnet tappas efter hand av som tackjärn. Det är ett sprött, icke smidbart järn med hög kolhalt. Därefter behandlas järnet i en andra process där järnet smältes igen i en härd och där kolhalten reducerades.

Den vallonska järnhanteringen (kort utdrag ur Appelgren)

Masugnsprocessen är en kontinuerlig järnframställning. Före vallonerna drevs en masugn några få veckor, kanske 8, innan den måste rivas ut och byggas om. Vallonernas masugnar kunde drivas betydligt längre, c:a 25 veckor, och gav mera järn per dygn. Byggandet och skötseln av masugnen ombesörjdes av en masmästare. Han hade till sin hjälp uppsättare, som fyllde masugnen, samt lodstöpare och kanongjutare, som tog hand om det flytande järnet.

vallon smedja, vallonerDet var dock inte bara gjutbart järn till kanoner och kulor som behövdes, utan också smidbart. Tackjärn förvandlas till smidbart järn vid en process som kallas färskning (franska: affiner). Här fick vallonsmidet sin berömmelse genom skickliga hammarsmeder. Färskningen innebar att tackjärnet smältes under bläster, varvid luften oxiderar bort en del av kolhalten.

Arbetsgången vid vallonsmidet är i stort sett följande: En vallonugn består av två härdar, smälthärden och räckhärden. Vid smälthärden arbetar smältarmästaren med sin smältardräng och vid räckhärden räckarmästaren med sin räckardräng. Båda härdarna passas upp av en kolgosse med uppgift att förse båda härdarna med träkol. Dessa bildar ett arbetslag, som under 3,5 till 4 timmar framställer 7 järnstänger. Därefter rycker arbetslag två in och lag nummer ett vilar sig i fyra timmar.

Vid smälthärden infördes tackjärnet i form av en gös, en trekantig stång av 3 till 4 meters längd. Framför en forma med blästerluft och brinnande träkol smälte en del av gösen och droppade ned i skiss stångjärnshammare, vallonersmälthärden. Här bearbetades den med spett under en halvtimme till smidighet och bildade ett smältstycke på c:a 25 kg, som slogs samman med smältsläggan eller en kams på en järnhäll. Sedan levererades den av smältaren till räckaren, som i sin tur värmde upp stycket och smidde ut det till en stång under den vattendrivna stångjärnshammaren. Att smida ut ett sådant järnstycke till en stång kallades att räcka ut det.

Vallonbruk jag har anor från

Forsmarks bruk, anlades 1570. Arrenderades från 1624 av bl.a. de Besche, vilken släkt innehade bruket till 1735. Bruksdriften lades ned redan på 1890-talet. I modern tid känt för det näraliggande kärnkraftverket. Mycket välbevarad miljö och vackra parkanläggningar.

Finnspång, vallonerFinspång, har haft viss form av järnhantering sedan medeltiden. År 1580 anses som starten för för bruket. Johan den III gav då holländaren De Wijk uppdraget att utveckla järnhanteringen, främst vapentillverkningen. Louis De Geer övertog Finspångs bruk från Kronan år 1641. Invandrade vallonska mästersmeder bidrog till att kanoner av hög kvalitet exporterades till stora delar av världen. Slottet uppfördes 1668-1685. Sin storhetstid som vapentillverkare hade Finspång under 1600- och 1700-talen. Då hade man ensamrätt på kanontillverkning i landet. Den sista kanonen från Finspång provsköts år 1912. Därmed avslutades vapenepoken. Därefter kom den moderna industrialismen med STAL (Svenska Turbinfabriks Aktiebolaget Ljungström). Bruket ombildades till Finspongs Metallverk och Nordiska Artillerifabrikerna.

vallonerKarmansbo, ligger i närheten av Skinnskatteberg. Grundades i början av 1600-talet och hörde samman med ett antal andra anläggningar kring Hedströmmen. Bruket hade en glansperiod från mitten av 1880-talet till början av 1900-talet. Driften lades ned 1958. En komplett miljö med herrgård, ladugård, arbetarbostäder (numera upprustade för visning som museum och med servering), Lancashire-smedja med utrustning, valsverk och kontor finns kvar. Under sommarhalvåret sker en aktiv visningsverksamhet och viss demonstrationstillverkning.

RamnässmedjanRamnäs, uppförde den första stångjärnshammaren 1590. Vid början av 1700-talet fanns två herrgårdar – bruket var delat mellan två ägare, familjerna Schenström och Tersmeden. År 1834 samlades bruket under en ägare, Per Reinhold Tersmeden. Bruket ombildades till aktiebloag 1874. Samma tid startades kättingtillverkningen, då baserat på lancashirmetoden, som infördes 1855 med tre härdar, en smälthammare och en vällugn med två räckhammare. Ett valsverk byggdes 1868 och Ramnäs utvecklades därefter till att ha landets största produktion av stångjärn under vissa perioder.

Kolsva bruk, var en svensk ståltillverkare belägen i Kolsva med främst tillverkning av stålgjutgods.

Kohlswa Jernverks hade sitt ursprung i en hammarsmedja som anlades 1548 av kyrkoherde Vidik från Munktorp. Under 1700-talet ägdes bruket bland annat av familjen Tersmeden. Brukets storhetstid började emellertid först 1853 när brukspatron Lars Lindberg köpte bruket. Lindberg investerade i flera valsverk och skapade på så sätt betingelser för att överleva 1870-talets “bruksdöd”. Under sonen Lars-Uno Lindberg startades 1886 stålgjutgodstillverkningen vid Kohlswa. 1893 bildades Kohlswa Jernverks AB, vilket redan samma år infördes i Lloyd’s Register of Shipping såsom godkänd leverantör av stålgjutgods. 1899 infördes martinprocessen i ståltillverkningen.

KOLSVA BRUK FÖRE 19051920-talet var ekonomiskt svåra år för företaget och 1927 hamnade Kohlswa Jernverks i Skandinaviska Bankens ägo. Under 1950- och 1960-talen stod Kohlswa Jernverks på topp med närmare 1 200 anställda. Företaget var vid denna tid Skandinaviens största stålgjuteri med en årsproduktion på 6 000 ton. 1968 blev Kohlswa Jernverks ett dotterbolag inom ASEA. ASEA sökte att samordna Kohlswa och sedan tidigare ASEA-ägda Surahammars Bruks AB. Mot bakgrund av detta såldes företagens skogsinnehav – ett arv från den traditionella bruksverksamheten – till Kopparfors 1975.

År 1981 sålde ASEA Kohlswa Jernverks AB till Grängeskoncernen. Verksamheten i Kolsva bestod då främst av stålverk med elektriska ugnar, stålgjuteri, mekanisk verkstad, kedjefabrik och pulvermetallisk fabrik. Gränges valde att dela upp verksamheten 1985 och under slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet såldes de olika divisionerna till olika företag och privatpersoner.

Idag finns ett antal företag med anknytning till det gamla företaget kvar på orten, av vilka främst märks Kohlswa Gjuteri AB och Keycast Kohlswa AB (gjuteri).

 

Bernshammar, herrgård och f.d. järnbruk i Heds socken i Skinnskattebergs kommun, Västmanland (Västmanlands län), 8 km norr om Kolsva.

En stångjärnshammare, Herr Lars Hammare, ska ha anlagts vid Hedströmmen så tidigt som 1508. “Herr Lars” var den dåvarande Bernshammarkyrkoherden i Köping. Vid 1500-talets mitt flyttades hammaren nedströms till nuvarande Bernshammar. Namnet ska ha kommit från en tysk vid namn Berendt von Hamburg, och skrevs ursprungligen “Berendts hammar”. År 1622 anlades en ny hammare. Bland senare ägare märks släkterna Schönström och Hising. År 1849 beskrivs Bernshammar som järnbruk med 4 härdar om 2600 skeppund stångjärnssmide. Bruket lades ner 1870.

Bernshammars BrukKvar idag finns en välbevarad herrgårdsanläggning, där den reveterade huvudbyggnaden av timmer i två våningar under mansardtak byggdes 1787–1790|90. 1803 tillkom två sidoflyglar. Byggnaden har en mycket välbevarad interiör. Till herrgården hör även en engelsk park med ett tempel samt ett orangeri från 1863. Bland övrig bebyggelse från brukstiden kan en faluröd arbetarebostad av timmer med locklistpanel från mitten 1800-talet nämnas. Bernshammar ägs idag (2007) av familjerna Lorichs och Gardell, vilken på kvinnolinjen härstammar från den adliga ätten Lorichs, som med ett kortare avbrott ägt Bernshammar allt sedan 1784.

Omkring 500 meter söder om Bernshammar ligger ytterligare ett gammalt järnbruk, Jönsarbo.

Vallonbruken

En gång i tiden var Sverige världsledande inom järnindustrin. Tack vare den vallonske finansmannen Louis De Geer och hans landsman Wilhelm De Besche ändrades svensk järnindustri i grunden. Och med sig tog de inte bara en ny framställningsteknik. Till bruken som de tog över i Uppland och Finspång hämtade de tusentals valloner. Tillsammans bidrog de till svensk industris födelse på Vallonbruken.

Kontrakterade valloner 2014 feb 22

Bergsmän med spetskompetens
Öppet hus 22 feb 2014
Lars Hansén, Sällskapet Vallonättlingar

 

En hemsida om mig och mina intressen. Bland annat släktforskning och körsång.