Finska vinterkriget 1939-1940

Den 30 november 1939 anföll ryska trupper Finland utan krigsförklaring. ”Om några dagar är vi i Helsingfors, meddelade den ryska radion segervisst.” Men så lätt skulle det inte bli för Stalins soldater när de mötte de finska soldaterna. Detta var början till det Finska vinterkriget 1939-1940.Finska vinterkriget 1939-1940

I november 1939 krävde Sovjetunionen att få vissa gränsområden av Finland i närheten av Leningrad (dagens S:t Petersburg). Dessutom ville ryssarna ta över några öar längst in i Finska viken. I gengäld skulle Finland få en del av Östkarelen längre norrut.

  • Finland skulle arrendera ut Hangö udd på trettio år för en flottbas.
  • Sovjetflottan skulle få använda Lappvik nära Hangö som ankarplats.
  • Finland skulle överlämna några öar i Finska viken, däribland det befästa Björkö.
  • Den finsk-sovjetiska gränsen på Karelska näset skulle flyttas västerut.
  • Befästningar på Karelska näset skulle förstöras.
  • Finland skulle överlämna västra delen av Fiskarhalvön vid Norra ishavet.

Som ersättning för de förlorade landområdena skulle Finland få tillåtelse att befästa Åland och erhålla landområden i Östra Karelen. Den finska förhandlingsdelegationen kunde tänka sig vissa mindre gränsjusteringar men motsatte sig en Sovjetisk marinbas på finländskt territorium. Stalin gjorde klart för finnarna att kraven inte var förhandlingsbara, och med facit i hand kan man konstatera att kraven och förhandlingarna enbart var dimridåer då det verkliga syftet var att ockupera hela Finland.

Syftet med Stalins förslag var att skydda staden Leningrad vid ett eventuellt anfall från Hitlers Tyskland. Finland gick inte med på de ryska kraven och därför gick ryska trupper utan krigsförklaring över gränsen.

Stalin räknade med en promenadseger mot finländarna. Därför satte han in bara 20 divisioner, eller ca 340 000 soldater, mot finnarnas 180 000 man.

Stalin påstod att kriget bara skulle vara i 12 dagar, men han fick fel. Stridsmoralen kollapsade i många ryska förband och en rysk soldat skrev senare: ”Alltsammans är förlorat nu. Vi går mot en säker död. De slår ihjäl oss som flugor”.

De finska soldaterna kämpade tappert mot övermakten och lyckades hålla stånd i 105 dagar.

Dagarna före krigsutbrottet iscensatte Sovjet ett angrepp med artilleri mot byn Mainila, där egna styrkor fanns förlagda. Angreppet skylldes på finnarna och enligt sovjetiska källor dödades 4 soldater. Sovjet hade fått den ursäkt de sökte för det planerade anfallet på Finland.

Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen Finland utan föregående krigsförklaring. De sovjetiska truppstyrkor som sattes in i anfallet bestod av: 4 arméer med 24 divisioner, 6 pansarbrigader och diverse andra förband bestående av totalt över 500 000 soldater understödda av ca 2000 pansarfordon, 2000 artilleripjäser och ungefär 600 flygplan. Finland kunde vid tidpunkten mobilisera ca 200 000 soldater organiserade i 9 divisioner understödda av 32 stridsvagnar och 119 flygplan.

Tidigt på morgonen den 30 november öppnade även sovjetiskt artilleri eld följt av att infanteri gick över gränsen på Karelska näset, norr om sjön Ladoga och vid Petsamo. Den officiella sovjetiska förklaringen var att Finland beskjutit Sovjet vid Mainila. Då de ryska arkiven öppnades för forskare bevisades det alla visste sedan tidigare, att de så kallade “skotten vid Mainila” var en sovjetisk konstruktion. Klockan 09.15 syntes tvåmotoriga bombplan i luften ovanför Helsingfors. Ingenting mer hände dock och många trodde att bombplanen var ett hot för att få Finland att lämna ifrån sig landområden. På eftermiddagen kom dock planen tillbaka och den här gången började de släppa bomber över den finländska huvudstaden. Finlands president Kyösti Kallio utfärdade därefter följande krigsförklaring:

För tryggande av rikets försvar och för vidmakthållande av rättsordningen, förklaras republiken Finland i krigstillstånd.
— Finlands president Kyösti Kallio

Detta meddelande kompletterades med att presidenten utsåg fältmarskalk Carl Gustaf Mannerheim till överbefälhavare.

Många städer i Finland drabbades av flyganfall under kriget: Helsingfors, Viborg, Villmanstrand, Lahtis, Åbo, Riihimäki och Vasa. Vid krigsutbrottet lämnade över 100 000 människor Helsingfors men många återvände inom kort. Orsaken var bombskräcken; under krigets 105 dagar skedde nästan 1 000 bombanfall mot civila mål där 100 000 bomber fälldes. 956 personer dödades och nästan 2 000 skadades vid anfall mot de finländska städerna (frånsett Viborg). Genom avtalet med Estland hade Sovjetunionen flyg- och flottbaser på estniskt territorium. Dessa baser användes sedan för angreppen mot södra Finland.

Samma dag som ryssarna anföll utsågs fältmarskalk Carl Gustaf Mannerheim till överbefälhavare över de finska trupperna. Den redan legendariske Mannerheim, som var en hjälte från finska inbördeskriget (1918), var en skicklig organisatör, men hade då hunnit bli 72 år.

Sovjetunionen upprättade den 1 december en quislingregering på badorten Terijoki som låg vid den finsk-sovjetiska gränsen och som erövrats på krigets första dag. Terijokiregeringen leddes av den finländske kommunisten Otto Ville Kuusinen som flytt till Sovjetunionen efter det finska inbördeskriget. Regimen var tämligen oupplyst vad gällde de sociala förhållandena i Finland 1939. Bland de första proklamationer som Terijokiregimen gjorde, var bland annat att lova det finländska folket rätt till åtta timmars arbetsdag. Det hade man dock infört i Finland redan 1919.

Mannerheim linjen Finska vinterkriget 1939-1940
Mannerheim linjen

De flesta militära bedömare ansåg att det finska försvaret snabbt skulle bryta samman när ryssarna anföll. Men snart kom märkliga rapporter från kriget i de snöiga, kalla finska skogarna. Ryssarna slogs tillbaka med stora förluster där de gick till angrepp.

Anfallet inleddes med att sovjetiska trupper gick över gränsen på karelska näset, där även tyngdpunkten för det sovjetiska anfallet låg. Den finska ledningen förvånades över de stora förband som koncentrerades till de fåtaliga vägarna som fanns i området, men sedan den första förvirringen lagt sig så anpassade de sig snabbt till det rådande läget. Den finska taktiken gick ut på att med snabba lättrörliga förband utrustade med skidor stoppa upp och splittra de stora sovjetiska motoriserade förbanden till mindre grupper för att sedan kraftsamla och förinta dessa grupper en efter en. Den finska taktiken var så framgångsrik att man vid årsskiftet helt stoppat upp den sovjetiska offensiven.

Finska vinterkriget 1939
Finska vinterkriget 1939

Speciellt uppmärksammade blev de dödsföraktande finska fjärrpatrullerna som i sina vita skiddräkter i 40 graders kyla härjade långt bakom de ryska linjerna. Den finska försvarstaktiken gick ut på att skära av de ryska trupperna från varandra och sedan inringa dem i skoningslösa slutstrider (mottistrider).

Under vinterkriget föll många ryssar offer för finska prickskyttar.

Simo Häyhä Finska vinterkriget 1939-1940
Vita Döden – Den legendariske finske prickskytten Simo Häyhä sköt ihjäl minst 500 sovjetiska soldater

Den främste finske prickskytten var Simo Häyhä som varje morgon gick ut i skogarna på ”ryssjakt”. Han använde inte något kikarsikte eftersom han inte ville att solen skulle glänsa i glaset och avslöja hans gömsle. Simo som endast var 152 cm lång utförde sina uppdrag klädd i en helt vit kamouflageklädsel. Ryssarna kallade Simo för ”Belaja Smert” som betyder ”vita döden”. Simmo hann döda flera hundra ryssar innan kriget var slut. Simo levde fram till 2002 som jägare och hunduppfödare och han kommenterade sin stridsinsats med orden: ”Jag gjorde vad jag fick order om, så gott jag kunde”.

De sovjetiska anfallen längs den långa finska östgränsen överraskade den finländska krigsledningen, som inte trodde det logistiskt var möjligt att operera med så stora förband som Sovjetunionen använde här. Finländska armén tvingades omdirigera förstärkningar som var på väg till Karelska näset till östgränsen. Man hade högst väntat sig att ryssarna skulle rycka fram med regementen längs ödemarksvägarna, men de avancerade med armékårer. När försvaret väl samlat sig så visade sig att just underhållet till de sovjetiska förbanden var deras akilleshäl. Den finländska mottitaktiken som innebar att man försökte inringa sovjetiska förband visade sig vara så effektiv att hela den sovjetiska offensiven hade kört fast längs östgränsen vid årsskiftet 1939/1940. Flera divisioner satt i motti från Salla i norr till Ladoga i söder. Vid anfall runt Tolvajärvi norr om Ladoga lyckades man besegra två divisioner genom att anfalla flankerna, döda 4 000 soldater ur Röda armén och ta 600 fångar.

Finska vinterkriget 1939-1940När det finska vinterkriget började ställde inte Sverige upp på Finlands sida. Sverige hjälpte istället Finland på många andra sätt. På drygt ett år samlade svenskarna in 490 miljoner kronor i krigshjälp till Finland under slagordet ”Finlands sak är vår”. Den svenska regeringen skickade dessutom stora mängder krigsmateriel till Finland, bland annat 135 000 gevär och 144 artilleripjäser. Finland hade bara fyra artilleripjäser vid krigets början. Sverige skickade också vart tredje av landets jaktplan, totalt 12 stycken, till Finland. Totalt anmälde sig över 10 000 personer till den svenska frivilligkåren. Omkring 8000 av dem hann komma till Finland innan kriget var över.

Slaget vid Suomussalmi – David slår Goliat

Ett av de blodigaste slagen utkämpades i gränssocknen Suomussalmi. Finländarna var i stort nummerärt underläge, men de finska soldaterna var vana vid skogen och kylan, dessutom var de duktiga skidåkare.

I striderna vid Suomussalmi hade den finländska skidbataljonen om 1 800 man mot sig ungefär 35 000–40 000 soldater försedda med stridsvagnar och artilleri. Efter att ha fått förstärkningar av den finländska 9 divisionen inleddes striderna under julhelgen och man lyckades bryta upp den sovjetiska 163:e divisionen i flera fraktioner, så kallade “motti”. Efter nyår gick man till angrepp på den sovjetiska 44:e divisionen som hade grävt ned sig i ställningar längs den närbelägna vägen mot Raate. Genom att fälla träd över vägen hade finländska trupper sett till att denna inte kunde användas för understöd. Slutresultatet blev att av cirka 40 000 sovjetiska soldater som anfallit stupade 23 000.

Finska vinterkriget 1939-1940Efter slaget hade ryssarna lämnade kvar enorma mängder vapen. På en sträcka av en mil hade vägarna förvandlats till en krigskyrkogård där det låg tusentals stupade soldater. Finländarna erövrade stora mängder av ryska vapen, bland annat 129 kanoner, 54 stridsvagnar, 12 pansarbilar och stora mängder handeldvapen.

Korvslaget eller slaget vid Tolvajärvi

Slaget vid Tolvajärvi utkämpades den 12 december 1939 mellan finska och sovjetiska styrkor. Det var den första stora segern för de finländska styrkorna i vinterkriget.

Efter att Vinterkriget bröt ut den 30 november 1939 påbörjade de finländska styrkorna norr om Ladoga en förberedd reträtt inför den överlägsna fienden. Man trodde inte att ryssarna skulle kunna sätta in stora truppstyrkor i den svåra, nästan väglösa terrängen, men ryssarna satte in en hel division som ryckte fram längs vägen mellan Suojärvi och Tolvajärvi. Den sovjetiska framryckningen utgjorde ett allvarligt hot mot den finländska IV armékårens kommunikationslinjer. För att möta detta hot samlade det finländska högkvarteret ihop “Grupp Talvela” som leddes av överste Paavo Talvela.

Kombattanter
Den finländska “Grupp Talvela” bestod av det 16:e infanteriregementet (IR 16) lett av Aaro Pajari, “Avdelning Räsänen” som bestod av fyra avdelta bataljoner, ErP , ErP 10, ErP 112 och PPP 7 och en bataljon från det 6:e artilleriregementet.
Den sovjetiska 139:e divisionen, lett av general Beljajev, som bestod av de 718:e, 609:e och 364:e infanteriregementena.

Planen
Den finländska planen var att ringa in den sovjetiska divisionen genom två kniptångsmanövrar över de frusna sjöarna Hirvasjärvi och Tolvajärvi. Det norra anfallet över Hirvasjärvi skulle börja klockan 8.00 och den andra skulle börja när den första började uppnå resultat. Detta ändrades sedan och båda anfallen skulle börja klockan 8.00.

Finska vinterkriget 1939-1940
Finska soldater framrycker mot frontlinjen under slaget vid Tolvajärvi.

Slaget
Den norra gruppen som bestod av två bataljoner stötte snart på sovjetiskt motstånd. De facto stötte de på det sovjetiska 718:e regementet som själva förberedde sig på att anfalla den finländska flanken. Vid middagstid drog sig de finländska trupperna tillbaka till sina egna linjer. När de sovjetiska trupperna kände doften av den finska korvsoppan ignorerade truppen befälens order och begav sig till den finska trossen för att komma över mat. Detta gav de finländska trupperna tid att omgruppera sig och gå till motangrepp. Fastän detta anfall misslyckats förhindrade det 718:e regementet från att anfalla den finländska flanken och även att ryssarna sände förstärkningar söderut.

Medan den andra bataljonen från den finländska 16:e infanteriregementet (II/IR 16) förberedde sig för att anfalla längs vägen blev de avbrutna av ett anfall från det sovjetiska 609:e regementet. Finländarna kunde ändå anfalla efter att de fått lite artilleriunderstöd. Det finländska anfallet fortsatte mot ett hotell som var beläget på det smala näset mellan de två sjöarna. Pajari beslöt att sätta in sina reserver i en kniptångsmanöver kring hotellet. Byggnaden togs slutligen och inuti fann man en död regementskommendör och alla papper tillhörande regementet.

Finländarna drog sig tillbaka över sjön under natten. På morgonen krävde överste Talvela ett nytt anfall och den sovjetiska 139:e divisionen pressades bakåt och krossades slutligt mellan den 20 och 22 december nära Ägläjärvi (omkring 20 km från Tolvajärvi). Man fick även stridskänning med den sovjetiska 75:e divisionen som försökte förstärka den 139:e divisionen.

Efterspel
De finska förlusterna uppgick till över 100 döda och 250 sårade. De sovjetiska förlusterna tros vara över 1 000 döda och en stor mängd utrustning: pjäser för två batterier, pansarvärnskanoner, omkring 20 stridsvagnar (de flesta var T-26:or) och 60 kulsprutor. Slaget var en viktig offensiv seger för finländarna och mycket viktigt för den finländska armén i sin helhet.

Sovjet utesluts ur Nationernas förbund

På Finlands begäran uteslöts Sovjetunionen ur Nationernas förbund (NF) den 14 december 1939 och NF fördömde anfallet på Finland. Denna uteslutning skedde i konflikt med NF:s egna funktionsnormer, då endast 7 av 15 säkerhetsrådsmedlemmar röstade för uteslutningen (Storbritannien, Frankrike, Belgien, Bolivia, Egypten, Sydafrikanska unionen och Dominikanska republiken) vilket inte var en majoritet. Dessutom hade 3 av dessa 7 medlemmar (Sydafrikanska unionen, Bolivia och Egypten) valts in i Nationernas förbund dagen före omröstningen. Nationernas förbund upphörde i princip att verka efter detta och upplöstes formellt 1946.

Finska vinterkriget fortsätter

Finska vinterkriget 1939-1940
Finländska soldater under vinterkriget. I krigets inledning var det krigsmateriella tillståndet i Finland bedrövligt, både vapen och kläder var det brist på. Många gånger fick man använda äldre material, t.ex. var en stor del av kanonerna av 1877 års modell och så sent som i januari 1940 hade bara var femte till fronten ankommen utfyllnadspersonal officiell militärpersedel på sig.

Under resten av januari var det förhållandevis lugnt. På den sovjetiska sidan byttes armékommendören Jakovlev ut mot general Timosjenko och man utbildade trupperna för att förbättra samverkan mellan stridsvagnar, infanteri och artilleri så att inte de egna trupperna skulle kunna splittras vid anfallen. På finländsk sida utbildade man pansarnärstridsgrupper och man improviserade fram bensinfyllda flaskor igenkorkade med bomull som antändes – en Molotovcocktail, uppkallad efter den sovjetiska utrikesministern Vjatjeslav Molotov.

Den 1 februari 1940 inledde Röda armén en förnyad offensiv på Karelska näset. De finländska trupperna kunde till en början hålla ställningarna men den 11 och 12 februari lyckades de sovjetiska trupperna bryta igenom Mannerheimlinjen vid Lähde på Karelska näset. Före genombrottet hade den finländska 3:e divisionen till och med varit tvungen att låta trosskuskar och kockar strida. Genombrottet fick överbefälhavaren Mannerheim att beordra reträtt till de så kallade mellanställningarna.

Men trots sådana segrar orkade de finska soldaterna inte i längden stå emot den ryska övermakten. Den 13 mars 1940 blev finländarna tvungna att sluta fred.
Finland fick lämna ifrån sig större områden än vad Sovjetunionen hade krävt 1939. Men i gengäld brydde sig inte ryssarna om den ”finska regering” de själva bildat med den finske kommunisten Kuusinen. Finland kunde leva vidare som självständig nation.

Slaget vid Petsamo

Finland

De finländska trupperna bestod av det avdelta 10 kompaniet (10.Er.K) i Parkkina och det avdelta 5 batteriet (5.Er.Ptri) i Linhammar. De avdelta kompanierna och batterierna hörde inte till någon specifik division i den finländska armén och kunde placeras i ad hoc-formationer. Trupperna var del av Lapplandsgruppen (Lapin Ryhmä) i den finländska armén som hade sitt högkvarter i Rovaniemi. Trupperna förstärktes senare med de avdelta 11 och 3 kompanierna vilket inte följde den ursprungliga mobiliseringsplanen. Även den lilla 11 spaningsavdelningen (Tiedusteluosasto 11) tillfördes trupperna. Dessa trupper kallades Avdelning Pennanen (Osasto Pennanen) efter befälhavaren kapten Antti Pennanen.

Sovjetunionen

Sovjetunionen hade den 14 armén på Kolahalvön. Armén bestod av tre divisioner (104 bergsjägar- samt 52 och 14 divisionerna). Enbart den 104 och 52 divisionen deltog i operationerna vid Petsamo. Sovjetunionen hade ett överlägset antal trupper i området i jämförelse med Finland.

Slaget
Slaget om Petsamo Finska vinterkriget 1939-1940
Karta över operationerna i Petsamo 1939 och 1940

Delar av den 104 divisionen överskred gränsen den 30 november 1939 och ockuperade den finländska delen av Fiskarhalvön. Det 242 infanteriregementet från 104 divisionen nådde Parkkina den 1 december. De finländska trupperna drog sig tillbaka till Luostari. Den 52 divisionen transporterades till Petsamo med båt och tog över anfallet efter den 104 och pressade avdelning Pennanen bakåt hela vägen till Höyhenjärvi tills man lyckades stoppa anfallet den 18 december. Under de två följande månaderna stod de sovjetiska styrkorna stilla. Under denna tid utförde finländarna flera rekognoserings- och gerillaräder bakom fiendens linjer. Efter tvåmånaderspausen återupptog de sovjetiska styrkorna sitt anfall och anfallet den 25 februari tvingade de finländska styrkorna bakåt ända till Nautsi nära Enare träsk. Här stannade fronten fram tills slutet av Vinterkriget i 1940.

 

Ägde rum 30 november 193912 mars 1940
Plats Petsamo, Finland
Utfall Sovjetisk seger
Stridande
Finland Sovjetunionen
Befälhavare/ledare
Antti Pennanen Kirill Meretskov
Styrka
3 kompanier 2 divisioner
Förluster
89 döda
135 sårade
16 tillfångatagna
1 200 döda
2 900 sårade
72 tillfångatagna

Hjälp från Sverige

Redan före vinterkriget bröt ut hade förberedelser för upprättandet av en svensk frivilligstyrka gjorts, totalt kom över 12 000 man att anmäla sig frivilligt för att hjälpa Finland i deras utsatta läge, 8260 av dessa antogs, utrustades och sattes in för att avlösa finska förband i trakterna av Märkäjärvi den 26 februari 1940.

Svenska frivilliga under Finska vinterkriget 1939-1940
Svenska frivilliga under vinterkriget.

Den svenska utrikesministern Rickard Sandler hade länge verkat för en Finlandsvänlig politik. Hans partikamrat i regeringen, finansminister Ernst Wigforss, kunde å sin sida tänka sig en neutralitetsförklaring. Sandler förordade en avvaktande hållning och Sverige förklarade sig vara icke-krigförande, vilket innebar att det blev möjligt att stödja Finland materiellt och tillåta rekrytering av frivilliga. Föreningen Finlandshjälpen såg till att ordna fadderhem åt evakuerade finländska barn. Finlandskommittén organiserade värvning av män till en frivilligstyrka under parollen Finlands sak är vår. Den 27 februari 1940 kom de första frivilliga från Sverige till fronten. Till Finland anlände sammanlagt 8 260 svenskar, 727 norrmän, 1 010 danskar och 60 tolkar från Svenska frivilligkåren, varav 33 personer stupade. Många kända svenskar deltog i kriget som frivilliga, till exempel historikern Sven Ulric Palme (kusin till Sveriges tidigare statsminister Olof Palme), som var reservofficer i det svenska kustartilleriet. I kåren ingick även den särskilt uppsatta flygflottiljen F19 med 12 jaktplan av typen J 8 (Gloster Gladiator) och fyra bombplan av typen B 4 (Hawker Hart), vilka deltog i strid med finska nationalitetsbeteckningar från den 10 januari 1940. Dessa kom från det svenska flygvapnet och de 12 jaktplanen var en tredjedel av den svenska jaktplansflottan. Totalt kom från de svenska militära förråden att överlämnas till Finland (utöver frivilligkårens materiel) bland annat 131 000 gevär med 42 miljoner patroner, 132 fältkanoner, 100 luftvärnspjäser, 85 pansarvärnspjäser med 256 000 granater och 8 flygplan.

Kvarkentrafiken

Under vinterkriget, behövde det svårt trängda Finland leveranser av krigsmateriel, samtidigt som landet för sin försörjning måste exportera bland annat pappersprodukter. Östersjön var till stor del frusen och där lurade sovjetiska ubåtar. Järnvägsförbindelsen via Torneå och Haparanda räckte inte till. Över den tillfrusna Kvarken, mellan Vasa och Holmsund öppnades då en vinterväg, där svenska och finländska lastbilar i mörker och kyla forslade avsevärda mängder gods till och från Finland. Denna dramatiska trafik kallas också för Kvarkentrafiken medan den på finländska sidan ofta kallades “Vintergatan”.

Hjälp från de allierade

Den finländska regeringen hade underhandskontakter med regeringarna i London och Paris som erbjöd militär hjälp: en expeditionskår skulle sändas genom Nordnorge och Norrbotten. Under genommarschen skulle man kunna ockupera Narvik och malmfälten som var mycket viktiga för den tyska industrin. Hela styrkan skulle omfatta en motoriserad armékår på kanske 22 000 soldater samt tungt artilleri från Storbritannien och Frankrike. Att regeringarna både i Oslo och Stockholm vägrade gå med på genommarsch var en mindre hake. Den svenske utrikesministern Christian Günther gjorde klart att Sverige med våld skulle motsätta sig en genommarsch. Det är knappast troligt att det fanns så många soldater att skicka utomlands i det läge som gällde 1940 och en mindre styrka hade troligtvis för avsikt att besätta Narvik och Norrbotten (vilket bekräftades efter kriget, inte minst när det avslöjades att den brittiska invasionen av Norge förekommits av tyskarna med mindre än en månad, se plan R 4). Att skicka soldater till Finland skulle för Storbritannien och Frankrikes del inneburit en krigsförklaring mot Sovjetunionen.

Plan R 4 var en brittisk plan för invasionen av Norge i april 1940 i syfte att avskära Tyskland från de svenska malmgruvorna i Kiruna och Malmberget.

Lapland 1940 Finska vinterkriget 1939-1940
Plan R 4 Fransk-Brittiskt stöd utlovades Finland under förutsättning att styrkorna tilläts ta vägen genom Narvik-Luleå istället för att skeppas direkt till finsk mark i Petsamo. Notera att detta var innan landavträdelserna Finland tvingades till efter Vinterkriget.

I grunden rörde sig planen om en anpassning från ett tidigare förslag under Finska vinterkriget, där trupperna som förment skulle hjälpa Finland mot den ryska invasionen i själva verket skulle marscheras från Narvik till gruvorna i Lappland och ockupera dessa. Den tyska invasionen av Norge ändrade inte grundplaneringen, men när Benelux-länderna föll och det stod klart att Frankrike också riskerade samma öde kallades de fransk-polsk-brittiska trupperna hem från Norge.

För den finländska regeringen var det också tydligt att västmakterna inte med själ och hjärta ville hjälpa Finland, att de allierade trupperna skulle komma fram först i slutet av april och att svenska regeringen inte tänkte tillåta genommarsch. Samtidigt var det militära läget kritiskt, på Näset fanns åtta finländska divisioner mot 22 sovjetiska. Norr om Ladoga var det bättre, i Kitelä höll de finländska trupperna på att förinta den 18:e sovjetiska divisionen och den 34:e sovjetiska pansarbrigaden. Finlands armé hade inga reserver att sätta in. Det finländska motståndet tillsammans med risken att dras in i krig med de västallierade fick Sovjet att släppa tanken på att ockupera Finland. Man “glömde bort” quisling-regeringen i Terijoki och meddelade att man var beredd att börja förhandla med Finlands demokratiskt valda regering.

Utan den generösa hjälp i vapen och utrustning Sverige och Västmakterna givit oss, hade ett så långvarigt motstånd som vårt varit omöjligt gentemot de oräkneliga kanoner, tanks och flygmaskiner, som satts in mot oss.
— Fältmarskalk Gustav Mannerheim efter vinterkriget.

Fredsavtalet

Freden Finska vinterkriget 1939-1940
Freden Finska vinterkriget 1939 – 1940
Finland fick avträda de färgade områdena.
Petsamo, Salla, Karelska näset, Viborg, Kexholm, öarna i finskaviken med Björkö och Hangö udd på trettio år. (Hangö udd har på denna karta markerats som Porkkala vilket inte är korrekt, Porkkala ingick i freden 1944 för sovjet).

Den 7 mars 1940 anlände statsminister Ryti och en förhandlingsdelegation till Moskva. Finländarna blev tvungna att godta de sovjetiska kraven på bland annat Karelska näset, Viborg, Kexholm samt rätt att få arrendera Hangö udd. Fredsavtalet skrevs under den 12 mars och striderna upphörde den 13 mars klockan 11.00.
De stora landavträdelserna blev ett hårt slag för det finländska folket. Moskvafreden visade sig heller inte vara en grund på vilken varaktig fred kunde byggas. Sedan Baltstaterna ockuperats av Sovjet och det sovjetiska trycket mot Finland ökades så började den finländska statsledningen att samarbeta med Nazityskland för att trygga sitt säkerhetspolitiska läge.

Övriga offer

Bland offren för kriget finns 10 000 Leningradbor som dog av svält under vintern 1939–1940. Det berodde inte på stridshandlingar, utan på att Leningrad proklamerades vara en “frontstad” och att den sovjetiska armén övertog transportsystemet så pass mycket att svält uppstod.

Ytterligare en märklig omständighet är att de cirka 5 000 sovjetiska krigsfångarna vilka togs av den finländska armén och efter kriget återbördades till Sovjet, är spårlöst försvunna (enligt ryska och finska källor.)

Fakta om Finska vinterkriget 1939 – 1940

Land Stupade Sårade Saknade
Finland 23 576 43 557 3 273
Sovjet (officiellt) 132 747 158 863
Sovjet (finländsk uppsk.) 200 000 600 000
Sovjet (tysk uppsk.) 273 000 720 000
Sovjet (rysk uppsk. 1992) 131 000 325 000
Ägde rum 30 november 1939–13 mars 1940
Plats Finland
Resultat Mellanfreden
Territoriella
ändringar
Moskvafreden
Stridande
FinlandSverige Frivilliga svenskar Sovjetunionen
Befälhavare/ledare
Finland Gustaf Mannerheim Sovjetunionen Kliment Vorosjilov
Sovjetunionen Semjon Timosjenko
Styrka
200 000 man
32 stridsvagnar
119 flygplanslutskedet:
250 000 man
30 stridsvagnar
130 flygplan
460 000 man
1 500 stridsvagnar
1 000 flygplanslutskedet:
1 000 000 man
6 548 stridsvagnar
3 800 flygplan
Förluster
22 830 stupade
43 557 sårade
1 000 tillfångatagna
126 875 stupade eller saknade
264 908 sårade
5 600 tillfångatagna

 

Att läsa mer om Finska vinterkriget på Wikipedia.

Finska Vinterkriget “Brinnande krig i isande kyla” Svensk subtext

En Finsk film om Vinterkriget:

BBC Historisk dokumentär om Finska vinterkriget:

En hemsida om mig och mina intressen. Bland annat släktforskning och körsång.