Finlands historia

Finlands historia

Finlands historia inleddes då det landområde som nu utgör Finland omedelbart efter Istiden, från ca 8500 f.Kr., befolkades. Finland hörde till kungariket Sverige från 1249 till 1809 då Sverige genom Freden i Fredrikshamn överlät Finland, Åland samt delar av dåvarande Västerbotten och Lappland till Ryssland. Området blev det autonoma Storfurstendömet Finland. 1917 förklarade sig Finland självständigt. Därefter utbröt 1918 det finska inbördeskriget mellan socialisterna (de röda) och de konservativa (de vita). Under Andra världskriget stred Finland två gånger mot Sovjetunionen och var tvunget att avstå största delen av Karelen till rådsförbundet men bevarades som en självständig demokrati. Under Kalla kriget påverkades och anpassades Finlands politik efter Sovjetunionen (se VSB-fördraget och finlandisering), utan att bli en satellitstat. Finland gick med i Europeiska unionen 1995.

Finlands förhistoria (8500 f.Kr.-1157 e.Kr.)

Finlands förhistoria är förhistorien som utspelade sig i området för nuvarande Finland. Finlands förhistoria inleds när de första människorna anlände, öster- och söderifrån. Det är dock osäkert om detta skedde redan under någon interglacial, eller först efter istiden. Det som med säkerhet är bekräftat är spåren av människor i landet efter istiden.

Stenåldern (120 000 f.Kr. – 130 000 f.Kr., 8 500 f.Kr. – 1 300 f.Kr.)

Paleolitikum (120 000 f.Kr. – 10 000 f.Kr.)

Varggrottan (finska: Susiluola) i Kristinestad, nära gränsen till Bötom i Österbotten i Finland, är den enda grottan i Norden där man påträffat spår som rimligen kan vara efter neandertalmänniskan och sålunda den äldsta kända mänskliga boplatsen i Norden. Undersökningar utvisar att man med största sannolikhet har vistats och arbetat i grottan under paleolitisk tid för cirka 120 000 år sedan, före den senaste istiden. De arkeologiska utgrävningarna har pågått i ett tiotal år. Det har även ifrågasatts om fynden faktiskt är spår efter neandertalmänniskor. Inga ytterligare utgrävningar har gjorts på ett antal år.

Mesolitikum (8500 f.Kr. – 5000 f.Kr.)

Efter den senaste istiden befolkas Finland av fångstgrupper från söder och sydöst, ungefär 8 500 f. Kr.. Fynd från södra Finland uppvisar stora likheter med den s.k. Kundakulturen i Estland. Den kulturella tradition som tar form i Finland benämns Suomusjärvikulturen. Kvarts utgjorde det viktigaste råmaterialet inom stenteknologin. Den mesolitiska eran i Finland avslutas ca 5 000 f.Kr.

Neolitikum (5000 f.Kr. – 1500 f.Kr.)

Övergången till neolitikum kring år 5 000 f. Kr. innebär till en början en teknologisk förändring som exempelvis inbegriper uppkomsten av keramikframställning. På sikt förändras även bosättningsmönster och ekonomin. Framför allt uppstår stora basboplatser i gynnsamma lägen såsom älvmynningar. Agrara näringar etablerades senast under senneolitikum i landets södra del. Neolitikum indelas främst beroende på olika keramiska stiltraditioner i olika perioder och kulturer. Den viktigaste gruppen under tidigneolitikum (5 000-3 200 f.Kr.) är den kamkeramiska kulturen. Under mellanneolitikum (3 200-2 400 f.Kr.) domineras södra och västra Finland av snörkeramisk kultur (även känd som stridsyxekultur). Den viktigaste gruppen i landets kusttrakter under sennolitikum (2 400 f.Kr.-1 500 f.Kr.) är Kiukaiskulturen. Inlandet omfattas däremot av olika asbestkeramiska kulturer under mellan och senneolitkium, de viktigaste är Kierikki- och Pöljägrupperna. Den neolitiska eran i Finland avslutas ca 1 500 f.Kr.

Kommunikationer under stenåldern

Färdvägarna gick under vintern längs frusna sjöar och älvar, och under sommaren via vattenleder. I Finland finns ungefär 800 ekstocksfynd, vilket antyder att farkoster kan ha tillverkats av ek, men troligen också av tall. På många håll har man påträffat slädmedar ur myrar.

Bronsåldern (1500 f.Kr. – 500 f.Kr.)

Huvudartikel: Finlands bronsålder

Under bronsåldern manifesteras skillnaderna tydligt mellan en västligt orienterad kustbosättning och en östligt orienterad bosättning i inlandet samt landets norra delar. Västra Finland räknas till nordisk bronsålderskultur. medan övriga delar av landet traditionellt räknas till den så kallade arktiska bronsålderskulturen.

I västra och södra Finland går de viktigaste kontakterna över havet till Syd- och mellanskandinavien och bronsteknologin införs denna väg till Finlands kustområden. Övriga förändringar synes omfatta religiösa föreställningar, ekonomi och byggnadsskick. Kustlandet uppvisar en agrarsedentär bosättning med bondgårdar. Troligen har bebyggelsen bestått av ensamgårdar och små gårdsgrupper. Byggnaderna är stolpbyggda långhus med lerklinade flätverksväggar. Gravskicket monumentaliseras och synliggörs genom stora kuströsen vilket kan ha stärkt förfaderskultens roll i samhället. Samtidigt övergår man till brandgravskick, vilket är ett innebär en stor förändring i gravritualerna.

De fyndrikaste bronsåldersbygderna i västra Finlands återfinns vid Kumo älvs forntida mynningsområde i Satakunda. I området finns landets största monumentalrösen och bronsfynden är fler än någon annanstans i Finland. Området kan möjligen utpekas som en centralbygd under yngre bronsålder.

Bronsåldern i Finland framstår inte lika metallrik som den Sydskandinaviska. Särskilt tydlig är avsaknaden av stora metalldepå- och offerplatser som är vanliga i Sydskandinavien. Man har i Finland hittat omkring 150 föremål av brons, vilka till största delen är vapen och arbetsredskap, från yngre bronsålder förekommer också smycken och toalettartiklar. Sten var fortfarande viktigt som råmaterial, då man var tvungen att importera den dyra bronsen. De rombiska stenyxorna som framställs efter sydskandinaviska förebilder har dock i huvudsak en symbolisk och rituell betydelse. I Finland saknas tillsvidare hällristningar som är kännetecknande för de sydskandinaviska bronsåldersbygderna.

I inlandet och i landets norra delar dominerar däremot fångstekonomin fortfarande, även om pollenanalyser påvisar en experimentfas med jordbruk i Insjö-Finland. I dessa områden spelar landkontakterna österut en större roll och bronsteknologin har sina förebilder i nuvarande Ryssland. En ny keramikstil i det finska inlandet är den så kallade textilkeramiken. I landets nordligaste del dominerar asbestkeramiken fortfarande.

Järnåldern (500 f.Kr. – 1150 e.Kr.)

Tidig järnålder (500 f.Kr. – 400 e.Kr.)

Under århundraderna före Kristi födelse förstärks agrarekonomin i landets södra och sydvästra kustområden. Kontakterna går till stor del till Baltikum. Järnteknologin når sannolikt Finland från olika håll, de sydliga kustområderna från väster och de nordliga områdena från öster.

Förromersk järnålder (500 f.Kr. – 1 f.Kr.)

Före 1950-talet var den förromerska järnåldern okänd i Finlands historieskrivning. Teorin var att eftersom järnålderns klimat var kallare än tidigare epokers, skulle detta ha lett till avbefolkning. Alla bosättningar från denna tid tros ännu inte vara kända och under 1990-talet och efterföljande årtionde har utgrävningar företagits bland annat i Morby och Bergdal i Esbo, Jönsas i Vanda och i Karis.

Kulturen tros inte ha förändrats i större utsträckning från bronsåldern. Gravsättet med kummelgravar fanns också kvar men dessa ligger på lägre platser, inte sällan i närheten av boplatser och innehåller lite information om levnadsvanorna.

Romersk järnålder (1 e.Kr. – 400 e.Kr.)

Århundraderna efter Kristi födelse markeras genom en stor omläggning av kustbebyggelsen. Tättbefolkade bygder uppkommer i skyddade innerskärgårdar och älvdalar. Den agrara bosättningen expanderar därefter till insjöarna i Tavastland. Gravgåvor blir allt vanligare i tidens gravar. Kontakterna med Syd- och Mellanskandinavien blir med tiden allt viktigare. Förändringarna bland fångstgrupperna i norr hänger troligen samman med en framväxande församisk identitet.

Järnålderns fynd från år 1 och framåt är fler än under den förromerska tiden. Under Pax Romana skedde handel med romarna i form av pälsverk och bärnsten som exporterades och romerska produkter som importerades. En nyhet är att vapenbegravningar uppkommer efter sydskandinaviska och mellaneuropeiska förebilder.

Den äldre romerska järnåldern (ca 1 – 200 e. Kr.) var en tid då människor från Skandinavien antas ha flyttat till sydvästra Finland och bosatte sig i området mellan Aura å och Letala. Gravskicket ändrades och gravformer ursprungligen från Gotland och östra Sverige uppträder. Även ett gravskick som påminner om det estniska börjar förekomma i kustområdena. Införandet av de utländska gravskicken hänger samman med Östersjön som ett viktigt handelsområde där det förekom kulturutbyten.

Under den yngre romerska järnåldern ( ca 200 – 400 e.Kr.) ökar antalet invånare i Finland. De viktigaste bosättningarna finns i sydväst. Från periodens början finns inte många arkeologiska fynd. Kring år 300 är välståndet ändå högre och värdefulla importerade varor förekommer, till exempel en guldhalsring från Nousis, vilken är ett av de dyrbaraste finländska arkeologiska fynden.

Mellersta järnålder (400 e.Kr – 800 e.Kr.)

Folkvandringstiden (400 e.Kr. – 550 e.Kr.)

Under folkvandringstiden blir befolkningen fortsättningsvis större och den materiella kulturen blir rikare. Inhemska föremålstyper blir vanligare och regionala särdrag börjar framträda. Trots folkvandringarna i andra delar av Europa och de oroligheter detta för med sig, uppehålls kontakter över Finska viken, vilket bland annat bekräftas av en holkyxa från Baltikum, funnen på Lillnäs i Karis.

Under mellersta järnålder förstärks troligen en by-, bygde- och landskapsorganisation i landets södra delar. Bebyggelseexpansionen riktas framförallt österut mot Karelen. I landets sydvästra kärnbygder uttrycks ett mer eller mindre hierarkiskt hövdingasamhälle genom fyndrika gravar. I den materiella kulturen uttrycks en stark regional särprägel med egna vapen- och smyckesformer samt gravskick.

Merovingertiden (550/600 e.Kr. – 800 e.Kr.)

Utmärkande för Merovingertiden är att föremål, som också börjar bli fler och ha en mera finsk prägel, och begravningssätt förändras. Handelskontakterna går nu förutom till området kring Östersjön också till mellersta Ryssland. Kulturellt är de viktigaste områdena Egentliga Finland och en del av Satakunda. I dessa områden har hittats rika gravfynd, något som indikerar en ekonomisk uppgång. Denna uppgång skedde antagligen till följd av en god situation gällande handel och jordbruk.

Sen järnålder (800 e.Kr. – 1150/1200/1300 e.Kr.)

Vikingatiden (800 e.Kr. – 1050 e.Kr.)

Under vikingatiden idkade människorna vid Finlands kust antagligen handel med Birka i Mälaren och med besökande vikingar som var på väg österut. Vid Kyrksundet mellan Rosala och Hitis har vikingarna haft en hamnplats. Vid arkeologiska utgrävningar här har hittats silverpengar av arabiskt och anglosaxiskt ursprung, smycken, pärlor i glas, delar av svärd, bärnsten och vikter. Föremålen är från 800-talet – 1 100-talet.

I södra Finlands kustområden finns omkring 90 fornborgar vilka vid behov gett skydd åt befolkningen. Detta, liksom många vapenfynd, tyder på att oroligheter förekommit.

Historikern Matti Klinge har framställt en teori att det vid ungefär denna tid ska ha funnits åtminstone två organiserade folkgrupper i Finland, dels invånarna i Satakunda och Egentliga Finland som från denna tid integreras alltmer i Sveariket, dels ett vendiskt-finskt-estniskt folk som upprättat ett löst sammanhållet sjövälde från Ösel och över Finska viken. Detta förklarar han som ett ursprung till konflikten mellan det rika Pohjola och Väinölä, Väinämöinens sjöfarande folk, som Kalevala berättar om. Möjligen kunde detta senare – i direkt skriftliga källor mer okända – folk vara identiskt med de sjörövare som anföll Sigtuna 1187. Den teorin, som bygger på flera osäkra antaganden, har inte väckt gensvar bland finska arkeologer och historiker, men arkeologen Pirkko-Liisa Lehtosalo-Hilander som utforskat gravfälten i Luistari i Eura är i alla fall övertygad om att den högkultur dessa fynd ger prov på tyder på ett nära samband med andra sidan Bottenhavet.

Korstågtiden (1050 e.Kr. – 1150/1200/1300 e.Kr.)

Under korstågstiden anländer kristendomen till Finland, något som avspeglas i gravskicket. De huvudsakliga bosättningsområdena är liksom tidigare kusten i sydväst, vid Kumo älv, Tavastland och Karelen. Savolax däremot är under perioden ett nyare bosättningsområde.

Förhistorisk tid upphörde i Finland omkring 1155 med Erik den heliges kvasihistorisk korståg. I östra Finland upphörde förhistorisk tid inte förrän omkring år 1300.

Finland under medeltiden (1157-1523)

Finlands medeltida historia innebar en period på ungefär 500 år där samhället i grunden förändrades. Bland dessa förändringar kan nämnas den svenska överhögheten, skapandet av en kyrklig organisation, inflyttning av svenskspråkiga och uppodling och bosättning av tidigare ödemarker.

Korstågstiden

Geografin hade placerat Finland mellan två av den tidiga medeltidens handelsmakter, Sverige och Novgorod. En viktig handelsväg korsade Östersjön via Åland, den skyddande kustskärgården och följde Finska vikens norra sida fram till Nevas mynning och vidare till Ladoga. Finnarna deltog inte själva i handelsfärderna men handlade med pälsverk. Det låg i både Sveriges och Novgorods intressen att kontrollera detta område. På grund av den glesa bebyggelsen uppkom ingen politisk organisation i Finland som kunde motstå detta.

Den romersk-katolska kyrkan hade kommit till Svealand under 800-talet och den religiösa omvändelsen fullbordades under 1000-talet. Finlands första kontakter med kristendomen verkar dock ha kommit österifrån, eftersom några begrepp inom kristendomen är slaviska lånord. Men snart verkar påverkan västerifrån ha fått försteg. Övergången till ett nytt gravskick ägde rum på Åland omkring år 1000, i Egentliga Finland och i Tavastland mellan 1150 och 1200 samt i Karelen så sent som omkring år 1300.

Man har traditionellt ansett att den svenske kungen Erik organiserade ett fälttåg till Finland under andra hälften av 1150-talet. Uppgifterna i sak är mycket knapphändiga. De berättar att den svenske kungen samlade en här och drog till Finland. Enligt traditionen erbjöd han de hedniska finnarna att anta kristendomen men när detta avvisades besegrade han dem i ett stort slag. Erik återvände därefter hem men satte biskop Henrik att ordna de kyrkliga förhållandena. Denna tradition nedtecknades på 1270-talet. Enligt finsk folktraditionen var Henrik engelsman och biskop i Uppsala. Han började med att döpa de överlevande hedningarna i Kuppis källa i Åbo. Redan sin första vinter i Finland dödades Henrik av en av de omvända, Lalli, som slog ihjäl biskopen på det istäckta Kjulo träsk.

Både tyska och danska flottor var verksamma i området och svenskarna insåg att de måste stärka greppet för att inte Finland skulle glida dem ur händerna. Danske kung Knut Valdemarsson lade under sig norra Estland vid ett korståg år 1197 och enligt traditionen härjade danskarna i Finland både 1191 och 1202.

Enligt en påvlig bulla utfärdad av påven Innocentius III 1216 hade den svenske kungen Knut Eriksson ordnat flera krigståg för att stärka svenskarnas ställning i Finland. Sverige och Novgorod var inte de enda makter som hade intressen i området. Enligt danska annaler organiserade danskarna 1191 ett korståg till Finland och det finns också uppgifter om ett förnyat försök av danskarna att erövra Finland 1202. Den danske kungen Knut VI ledde ett korståg till Estland 1197 som erövrades. Ryska köpmän överfölls av gotlänningar 1188 och även tyskarnas betydelse för handeln på Östersjön ökade efter att staden Lübeck grundades på 1140-talet.

Den svenske kungen Erik Knutsson fick påvens välsignelse för sina anspråk och Finland blev uttryckligen ett svenskt missionsområde. Svenskarna hade dock inget inflytande ända bort till Karelen utan furst Jaroslav av Novgorod bedrev korståg i Tavastland vintern 1226-1227 för att omvända invånarna till den ortodoxa läran. Tavasterna i sin tur härjade Karelen året efter.

Möjligtvis ombedd av biskop Tomas utställde påven Gregorius IX år 1229 sitt apostoliska beskydd över Finland och påbjöd dessutom en handelsblockad mot Novgorod. I Tavastland skedde ett uppror mot den kristna missionen vintern 1236-1237, möjligtvis med stöd från Novgorod eller Karelen. I december 1237 utfärdade påven en korstågsbulla som riktade sig mot detta uppror av “hedningar”.

Enligt Novgorodkrönikan invaderade en skandinavisk här floden Nevas mynning 1240. Den novgorodiske fursten Alexander gick till anfall och slaget inleddes på morgonen den 15 juli 1240. Enligt krönikan led fienden stora förluster och retirerade.

Enligt Erikskrönikan, nedtecknad omkring år 1330, skedde det andra korståget år 1249. Under ledning av Birger jarl anfölls Tavastland ända fram till Karelen. Birger jarl måste dock återvända till Sverige när kung Erik den läspe och halte avled 1250. Dateringen är dock problematisk och en teori är att korståget ägde rum i samband med tavasternas uppror ett decennium tidigare. För detta talar att svenskarna inte skulle ha kunnat organisera ett krigståg till Finland 1249-1250 eftersom det då pågick en allvarlig kris visavi Norge. Somrarna 1248 och 1249 möttes svenskarna och norrmännen rustade till tänderna på Göta älv. Kung Erik läspe och halte dog i februari 1250 och Birger jarl lyckades få sin son Valdemar vald till kung, ett val som väckte opposition som inte stillades förrän 1251. Det förefaller därför enligt denna teori mer troligt att det andra korståget skedde 1238, eller ännu hellre 1239. Att upproret slogs ned kan ha varit en förutsättning för att genomdriva det tidigare nämnda anfallet mot Neva 1240. Senare anlade svenskarna en fästning, Tavastehus, för att kunna behålla kontrollen. Tavastehus äldsta delar har daterats till 1260-talet men det är mera troligt att slottet är uppfört samtidigt som Åbo slott, ungefär 1280. De allra äldsta skriftliga beläggen för en fogde i Tavastland kommer från 1297.

Den svenska kontrollen över Finland underströks genom anläggandet av borgar och kung Magnus Ladulås utnämnde 1284 sin bror Bengt till hertig av Finland. Med början på 1250-talet, kanske tidigare, inleddes en kolonisering av svenskar i Nyland och längs Bottenvikens östra kust. Svenskarna bosatte sig längs kusten och gränserna mellan svenska och finska bosättningar har bestått fram till 1900-talet.

Under 1200-talets sista decennier fortsatte krigen mellan Novgorod och Sverige. 1292 anföll Novgorod Tavastland. Senare samma år anföll svenska trupper dels Karelen, dels Ingermanland. Året därefter samlade svearnas regent Torgils Knutsson en stor ledungsflotta som anföll handelsplatsen Suomenvedenpohja i Karelen och lät där anlägga en borg i gränsområdet mellan stormakterna – fästningen Viborg. Den svenska ledungsflottan seglade enligt krönikan hem på hösten 1293. Nästa vår, den 30 mars 1294, anfölls Viborgs fästning av novgoroderna, ledda av fursten Roman Glebovitj av Smolensk. Fästningen var byggd på en holme och blev för svår att inta när isen runtom smälte. Senare samma år återkom den svenska flottan och svenskarna gick till anfall mot träfästningen Kexholm som erövrades. Tidigt 1295 anföll novgoroderna Kexholm och endast två av försvararna undkom. För svenskarna var krigståget till Karelen stor seger eftersom man med fästningen Viborg som bas nu kunde ta kontroll över västra Karelen.

På våren år 1300 samlade Torgils Knutsson en stor flotta som ankrade vid floden Nevas utlopp i Finska viken. Där började man uppföra en fästning på en landtunga mellan Neva och floden Ochta. Fästningen döptes till Landskrona. Inom kort anfölls dock fästningen, rimligtvis av novgoroder, men anfallet misslyckas. På hösten lämnades endast en mindre besättning kvar i Landskrona och när trupper från Novgorod återigen anföll den 19 maj 1301 lyckas de erövra fästningen.

Efter att novgoroderna förhärjat Åbo 1318 och anfallit Viborg 1321 och 1322 medan svenskarna anfallit Kexholm 1322 slöts fred mellan Novgorod och Sverige 1323 i gränsfästningen Nöteborg genom Nöteborgsfördraget. Novgorod avträdde de delar av Karelen som Sverige redan kontrollerade: Savolax, Jääskis och Ägräpää. Man bestämde noggrant hur gränsen skulle gå: från Systerbäck (Rajajoki) till sjön Saimen och sjöarna i Savolax. Sträckningen därefter är oklar och det finns flera teorier om hur gränsen har dragits. Historikern Jalmari Jaakkola menade 1926 att gränsen gått längs den tavast-karelska stamgränsen och slutade vid Pattijoki vid Bottenviken. Enligt en teori framlagd av historikern Ragnar Rosén gick gränsen ändå ut till Bottenviken vid mynningen av Pyhäjoki älv. 1968 publicerade historikern Jarl Gallén en undersökning där han förvisso anslöt sig till åsikten att gränsen slutade i Bottenviken men att området norr om den var en allmänning där både Sverige och Novgorod hade intressen.

Kyrkan i Finland

Nästan ingenting är känt om hur kyrkan i Finland arbetade under tidig medeltid. Enligt en biskopskrönika från slutet av 1400-talet efterträddes biskop Henrik av Rodulf från Västergötland som i sin tur följdes av kaniken Folkqvinus från Uppsala. Åbo stift, grundat på 1200-talet, var underställt ärkebiskopen i Uppsala. Biskopskrönikan kan dock inte anses vara tillförlitlig vad gäller den äldsta perioden.

De äldsta stenkyrkorna från 1200-talet återfinns på Åland. På fastlandet har församlingskyrkor av sten börjat uppföras först under slutet av 1200-talet. Åbo stift blev under 1200-talet Sveriges rikaste stift efter ärkestiftet i Uppsala och under seklet tillkom kyrksocknar i snabb takt. År 1300 invigdes Åbo domkyrka. Biskopen i Åbo hade inte bara makt över kyrkan utan satt även med i riksrådet och kunde därmed påverka rikspolitiken. Efter 1350 utnämndes biskopen formellt av påven i Rom men i praktiken av domkapitlet. Då kyrkan krävde färdigheter i att läsa, skriva och tala latin grundades Katedralskolan i Åbo för att lära ut detta.

Från och med andra halvan av 1200-talet var kyrkan i Finland stadd i en snabb utveckling. Vid sidan av biskopen i Åbo tillkom ett domkapitel, som 1286 valde biskop för första gången. Från slutet av 1200-talet grundades en rad församlingar, snabbast i Egentliga Finland där antalet församlingar ökade från 17 kyrksocknar i början av 1300-talet till ett trettiotal i mitten av århundradet. I Nyland grundades församlingarna i Lojo, Tenala, Borgå och Sibbo vid den denna tid. I Tavastland och Österbotten är de äldsta församlingarna från 1200-talet

Dominikanerna kom förmodligen till Finland i samband med det andra korståget och 1249 grundade de ett ordenshus i Åbo. Ett birgittinkloster grundades i Masko socken 1438 och fick namnet vallis gratiae, nådens dal, nuvarande Nådendal. Ett dominikankloster grundades i Viborg på 1440-talet och i Kökar på Åland grundades ett franciskankloster under andra hälften av 1400-talet.

Högmedeltiden

Vid 1200-talets slut hade statsmakten tre fästningar att stödja sig på: Åbo, Tavastehus och Viborg. Det fanns också en förvaltningsapparat som drev in skatter i form av dagsverken och tionden. Från början hade man med begreppet Finland avsett den sydvästra delen, Egentliga Finland, men med tiden kom även senare erövrade områden som Tavastland och Karelen att inbegripas.

I slutet av 1340-talet återupptog svenskarna sin offensiva politik österut. Kung Magnus Eriksson besökte Viborg 1347 och våren 1348 avseglade en flotta som efter belägring intog Nöteborg vid Neva. Efter att ha lämnat en mindre besättning återvände huvuddelen av styrkorna till Sverige. Styrkor från Novgorod belägrade dock svenskarna som måste ge sig i februari eller mars 1349. Svenskarna försökte återerövra Nöteborg 1350 men misslyckades och istället förhärjade novgoroderna staden Viborg den 21 mars 1351 men kunde inte inta Viborgs fästning.

1352 förlänades Finland som hertigdöme till Bengt Algotsson vilket blev en utlösande faktor i inbördeskriget mellan kung Magnus och hans son Erik 1356. Från denna tid finns en urkund som ger den finske lagmannen rätt att delta i kungavalet på samma villkor som lagmän sedan gammalt haft. Denne ägde rätt att närvara vid valet tillsammans med präster och tolv män ur allmogen. Förutom kungarna Håkan och Magnus har rikets samtliga biskopar och tio stormän satt sina sigill på urkunden. Urkunden är daterad till den 15 februari 1362. Av praktiska och geografiska skäl kom denna rätt att delta i kungavalen aldrig att användas.

Sverige förhärjades av inbördeskrig under många år framöver men det utmynnade i att kung Magnus systerson Albrekt av Mecklenburg valdes till svensk kung den 15 februari 1364. Folkungaätten hade dock fortfarande ett stöd i Finland och Åbo slott överlämnades till Albrekt först efter en lång belägring.

Under resten av 1360-talet växte missnöjet med hur kung Albrekt lät tyskar få ett allt större inflytande i förvaltningen. När en bondehär hotade att inta Stockholm lyckades Magnus Erikssons son Håkan Magnusson och riksrådet avtvinga Albrekt en kungaförsäkran som gjorde honom nästan maktlös.

Den verklige makthavaren var riksdrotsen Bo Jonsson (Grip). Genom olika metoder blev han Skandinaviens störste jordägare någonsin och innehade 1374 alla fögderier i Finland. Enligt en källa ägde han gårdar i 340 socknar i riket. Han uppförde också Kastelholm på Åland, Raseborg i västra Nyland, Korsholms slott i Österbotten samt en träborg vid Ule älvs mynning.[15] Efter dennes död 1386 försökte kung Albrekt att komma över dessa ägor för att kunna återfå sin tidigare maktställning. Albrekt tog hjälp av tyska bundsförvanter medan de svenska stormännen fick hjälp av den danske kungens förmyndare, fru Margareta. Hon valdes till Sveriges regent den 22 mars 1388. Den 24 februari 1389 möttes de båda arméerna i slaget vid Åsle utanför Falköping som slutade med seger för danskarna. Trots att Albrekt fängslades hade hans anhängare kontroll över slotten i Stockholm och Kalmar och strider pågick ända till 1395.

Krig och plundringståg fortsatte mellan Sverige och Novgorod. Enligt Novgorodkrönikan anföll dessa en tysk stad eller borg vid Bottenviken som kallas Owla 1377. Novgorodkrönikan kallar alla katoliker för tyskar och enligt en teori är Owla identisk med Uleå i norra Finland vid Bottenviken. Enligt krönikan anföll svenskarna Ingermanland 1395 och landet norr om Ladoga 1396. Efter några år av lugn anföll Novgorod Viborg den 26 mars 1411 och förhärjade staden men lyckades inte inta fästningen. Uleå förhärjades åter 1415.

1396 valdes Margaretas systerdotterson Erik av Pommern till kung i Danmark, Norge och Sverige. Margareta hade dock den faktiska kontrollen fram till sin död 1412 och hon genomdrev 1397 Kalmarunionen. Margareta gick in för att centralisera förvaltningen och de finska slottslänen, med undantag av Viborg, förvaltades av fogdar istället för av adeln. Kung Erik besökte Finland minst två gånger och bland annat deklarerade han 1411 att ödemarkerna tillhörde kronan. Dessa avlägsna erämarker kunde ligga upp till 20-25 mil från hembygden och användes av byarna för jakt och fiske.

På grund av de höjda skatterna utbröt ett bondeuppror i övre Satakunda 1438 och det förekom oroligheter både i Tavastland och Karelen. Mycket litet är känt om dessa bondeuppror. Sveriges riksföreståndare Karl Knutsson (Bonde) gick med på att låta Kristofer av Bayern väljas till kung i september 1441 men tog själv kontrollen över Finland och Åland. Men strax efter valet ville kungen inte ge Karl Knutsson en sådan maktposition och han fick nöja sig med den östra halvan med Viborgs fästning.

Kungen avled plötsligt 1448 och den 20 juni valde det svenska riksrådet Karl Knutsson (Bonde) till svensk kung. I september valde dock danskarna greve Kristian av Oldenburg till kung. I november 1449 kröntes Karl till kung av Norge i Hamar. Åren därefter kännetecknas av krig mellan Sverige och Danmark innan Kristian I valdes till kung i Sverige den 23 juni 1457. Dagen efter valdes han även till kung vid en ceremoni i Åbo för att på så vis undkomma en besvärande kungaförsäkran.

Vid Finlands östgräns var det relativt lugnt eftersom Novgorod var drabbat av egna oroligheter. De tre bröderna Axelsson hade kontroll över Finland – Erik Axelsson (Tott) hade Viborg och Tavastehus, Ivar Axelsson (Tott) hade Korsholm medan Lars Axelsson (Tott) hade Raseborg. Novgorod erkände 1471 Moskvas överhöghet och 1478 var dess självständighet slut. Uppodlingen av ödemarken hade gjort att nybyggarna hade trängt över gränsen både i Savolax och Österbotten. Erik Axelsson Tott stärkte försvaret av Finland, bland annat genom Viborgs stadsmur. Han byggde också en fästning, Olofsborg, vid sundet mellan Saimen och Haukivesi, möjligtvis på den ryska sidan av gränsen. 1479 härjades trakten kring Olofsborg av ryssarna och Erik Axelsson Tott ledde vad som troligen var en mycket brutal hämndexpedition året efter. De tre Axelssönerna avled under 1480-talet och riksföreståndaren Sten Sture den äldre tvingade till sig Viborg och de övriga östfinska länen.

Den 21 september 1495 omringade ryska styrkor Viborg och ståthållaren Knut Jönsson Posse lyckades avvärja de första attackerna. De ryska styrkorna började belägra fästningen och de hade dessutom med sig artilleri som skadade tornen och murarna. Den 30 november inledde de ett anfall som svenskarna lyckades avvärja trots underläget. Enligt legenden om den viborgska smällen ska ryssarna ha besatt ett torn som svenskarna lyckades spränga i luften, men detta är förmodligen endast en skröna. Grupper av ryssar plundrade och härjade därefter östra Finland och Tavastland, förmodligen även Österbotten. Året efter anföll svenska trupper det ryska fästet Ivangorod i Ingermanland som intogs och förstördes i grunden. Därefter var både Sverige och Ryssland utmattade av kriget och fredsavtal tecknades i Novgorod den 3 mars 1497.

År 1497 blev riksföreståndaren Sten Sture den äldre avsatt men den nye kungen, Hans, lät honom få Åbo stift och Nyköpings län. Kung Hans tid som Sveriges kung blev dock kort och 1501 utbröt ett uppror som riktade sig bl.a. mot de av kungen tillsatta utländska fogdarna. Den 21 januari 1504 valdes Svante Nilsson (Sture) till riksföreståndare.

Sverige var dock fortfarande i krig med Danmark. Den danska flottan härjade kusterna och den danske kaptenen Sören Norby intog Kastelholm på Åland i juli 1507. Året därefter anföll han Borgå. Den 2 augusti 1509 intog den danske riddaren Otto Rud Åbo och plundrade staden och bortförde skatterna i domkyrkan. Även klostret i Nådendal fick dela samma öde.

Kriget mellan Sverige och Danmark fördes på sparlåga 1512-1516. Svante Nilsson (Sture) avled 1512 och kung Hans 1513. Danskarna gav det svenska riksrådet två alternativ: antingen att välja Kristian II till svensk kung eller att betala en årlig tribut. Svenskarna förhalade och nya stridigheter utbröt som slutade med att Kristian II kunde tåga in i Stockholm den 7 september 1520.

Befälhavarna på de finska slotten hade ställt sig bakom Sten Sture den yngre. Dessa byttes ut mot danskar: Lyder van Offense på Kastelholm, Wulff von Grevendorp på Åbo slott, Jöns Matson på Tavastehus, Tile Gisseler på Raseborg och Rolef Madsen på Viborg och Olofsborg.

Kung Kristian II bjöd hela den svenska makteliten till kröningen i Stockholm. Som vanan bjöd dubbade kungen unga adelsmän till riddare men den här gången blev endast danskar dubbade med förklaringen att Sverige hade erövrats med vapenmakt. Den påbjudna amnesti för begångna brott som skett under de senaste åren bröts av kungen när han lät gripa ett antal adelsmän och biskopar som dömdes till döden vid Stockholms blodbad.

Kungens politik blev inledningen till ett nytt inbördeskrig. Inbördeskriget avförde definitivt Sverige från Kalmarunionen och ledde till att en ung adelsman, Gustav Eriksson Vasa valdes till Sveriges kung.

Finlands historia under nya tiden (1523-1809)

Denna artikel behandlar Finlands historia under tidigmodern tid. Under hela denna period (som här utsträcks till 1800-talets början) var Finland en del av Sverige.

Reformationen

Efter att Finland befriats från de danska trupperna under år 1523 kom reformationen att vara huvudangelägenheten, liksom i Sverige. Sedan Finlands siste katolske biskop, Arvid Kurck, dött 1522, förestods Åbo biskopsstift 1524-1527 av Erik Svensson som valbiskop (“eloctus”), som inte utövade full biskopsmyndighet. Efter dennes avgång utsåg kungen Martin Skytte till biskop i Åbo (1528-50). Skytte vigdes till sitt ämbete på vanligt katolskt sätt och blev för sin egen del i huvudsak den gamla läran trogen, men han tillmötesgick statsmakten vid reformationens införande.

År 1531 hölls den första svenska mässan i Åbo, och någon tid senare förordnades, att gudstjänsten skulle firas på landets språk. År 1537 brann dominikanklostret i Åbo ner, och 1538 drevs munkarna ut ur franciskanklostret i Raumo. Även landets övriga kloster, franciskan- och dominikanklostren i Viborg samt Kökars franciskankloster, delade snart samma öde. Endast birgittinklostret i Nådendal fanns, i förfallet skick, kvar till seklets slut.

Samtidigt med att de gamla kyrkoinrättningarna upphävdes, tillägnade sig Gustav Vasa med stor hänsynslöshet en stor del av kyrkans inkomster och ägodelar. Bildningsanstalterna försummades, men rektorn vid Åbo katedralskola, sedermera biskopen (1554-57), Mikael Agricola ägnade sig åt bildningens främjande. Han intar en betydande plats i Finlands bildningshistoria, särskilt som författare till finska kyrkliga skrifter och översättningar från Bibeln. Om Finlands förste reformator, Peder Särkilaks vet vi lite. Biskopsstiftet delades 1554, varvid Paul Juusten blev biskop i Viborgs stift (1554-63).

Ekonomisk utveckling under Gustav Vasas regeringstid

I ekonomiskt avseende var Gustav Vasas regeringstid en bra tid. Särskilt ägnades mycken uppmärksamhet åt de öde inre bygdernas, de så kallade erämarkernas, befolkande. Till de obebyggda nordliga områdena i Savolax, Tavastland och Satakunta, och även till trakterna omkring Ule träsk, sändes nybyggare. Många kom från Savolax, varifrån ståthållaren på Nyslott, Gustaf Fincke, ivrigt främjade kolonisationen. Helsingfors (“Gamla Helsingfors”) grundlades 1550 vid Vanda ås mynning. Gustav Vasas tvååriga krig med Ryssland (1555-57), som slutade genom freden i Moskva i mars 1557, hämmade inte den ekonomiska utvecklingen särskilt mycket.

Krigstider

De ekonomiska framstegen under av Gustav Vasas fredliga regering gick till stor del förlorade under hans söners tid. Den första striden mellan Erik XIV och hertig Johan, vars 1556 grundlagda hertigdöme omfattade Egentliga Finland, Satakunta, Åland och en del av Nyland, utkämpades i Finland, där hertig Johan på Åbo slott blev belägrad och tagen till fånga (1563).

Det krig mot Ryssland som utbröt i början av Johan III:s regering (1570), utövade ett mycket negativt inflytande på förhållandena i Finland genom att Finland var de svenska truppernas vapenplats och proviantmagasin. Dessutom härjades östra Finland under flera krigståg. Under loppet av detta krig, 1581, gavs Finland titel av storfurstendöme. Den finska adeln vann under kriget inflytande samt gjorde till och med anspråk på särskilda privilegier. Efter freden i Teusina (1595) fastställdes, med traktaten i Nöteborg av 1323 såsom grundval, gränsen genom från båda sidorna utsända gränskommissarier.

Kort därefter blev Finland och Estland en av huvudskådeplatserna för kampen mellan hertig Karl och kung Sigismund. Befälhavaren över Finland, riksmarsken Klas Eriksson Fleming, hade kort efter Johan III:s död (1592) visat tendenser att motsätta sig hertig Karls befallningar. I detta blev han dessutom uppmuntrad av Sigismund. Förgäves försökte hertig Karl och det svenska riksrådet få honom att infinna sig i Stockholm. Han vägrade att lyda deras befallningar och fäste ännu mindre avseende vid de beslut, som blivit fattade på Söderköpings riksdag (1595). Samtidigt vägde hans välde, i synnerhet genom borglägret, tungt på allmogen i Finland. Särskilt stort var missnöjet i Österbotten, vars bönder gjorde uppror. Så utbröt klubbekriget (1596-97).

De dåligt organiserade österbottniska bönderna blev slagna i flera drabbningar, bland vilka den främsta var slaget vid Ilmola å 24 februari 1597. Natten mellan 12 och 13 april 1597 dog Fleming. Men läget förbättrades inte, för hans politik upptogs och fullföljdes av Arvid Eriksson (Stålarm) den yngre och andra ledande män bland den finska adeln. Det visade sig emellertid snart att Finland inte länge kunde upprätthålla en särskild ställning. Redan 1597 erövrade hertig Karl, efter en kort belägring, Åbo slott, vilket dock mot slutet av året återföll i Arvid Stålarms händer, och 1599 kvävdes det finska upproret fullständigt. Den finska adeln fick därefter avstå från sina anspråk på särskilda privilegier.

Fredstider

Under Karls regeringstid grundlades städerna Uleåborg (1605) och Vasa (1606). Gustav II Adolf (1611-32) besökte själv flera gånger Finland och i Helsingfors träffade 1616 de till lantdag församlade ständerna. Finlands utveckling gick nu fortare än förut. Genom freden i Stolbova (1617) tryggades gränsen mot Ryssland;. Upprättandet av Åbo hovrätt (1623) inledde en ny era för det finska rättsväsendet. Flera läroverk, bland annat ett gymnasium i Åbo (1630), inrättades.

Under drottning Kristinas regeringstid verkade Per Brahe den yngre, som Finlands generalguvernör (1637-40 och 1648-54), starkt för den kulturella utvecklingen i Finland. I samarbete med biskop Isak Rothovius (1627-52), verkade han särskilt för undervisningsväsendets förbättrande. Trivialskolor inrättades i de större, pedagogier i de mindre städerna. År 1640 grundlades i Åbo det finska universitetet, Kungliga Akademien i Åbo, vilket från denna tid varit centralt för utbildning i Finland. Flera nya städer anlades. Helsingfors flyttades 1640 till sin nuvarande plats på Sörnäs udde.

Men även tidens missförhållanden, det tilltagande adelsväldet och förläningsväsendet, drabbade Finland. Per Brahe själv innehade i förläning en stor del av norra och mellersta Finland. Även ätterna Leijonhufvud, Horn, Wittenberg, Oxenstierna och Tott hade betydande grevskap och friherreskap i Finland. Särskilt olycklig var ställningen i Kexholms län, vars öden var nära förbundna med Finlands, sedan det genom freden i Stolbova förenats med riket, fastän det ännu ansågs ligga utom Finlands område. Statsmakten lyckades inte införa en ordnad förvaltning och organisation i detta landskap, där under de långvariga krigen nästan fullständig laglöshet varit rådande. Landskapets befolkning, som tillhörde den grekisk-katolska kyrkan, hyste ett bittert agg mot den nya styrelsen. Man försökte förgäves att konvertera befolkningen till lutherdomen och stävja de korrupta ämbetsmännen. Slutligen förlänades hela landskapet åt ett antal adelsmän, vilket bara ledde till att förhållandena blev ännu värre.

Det ryska invasionsförsöket

Medan Sverige under Karl X Gustavs (1654-60) regering låg i krig med Polen och Danmark gjorde Ryssland ett försök att erövra östersjöprovinserna och Finland. Finland, vars soldater till övervägande antal tjänade i Karl Gustavs arméer, var nästan utblottat på trupper, men trots detta motstod Finland invasionen. Borgare, bönder och skolungdom bidrog i försvaret. Ständerna, som 1656 och 1657 sammanträdde till landskapsmöten i länens huvudorter, bidrog även de. Det inte synnerligen långvariga kriget (1656-58), som avslutades genom stilleståndet i Vallisaari (1658), bekräftat genom freden i Kardis (1661), är betydelsefullt i Finlands historia genom de förändringar som skedde i Kexholms läns befolkningsförhållanden. Länets grekisk-katolska befolkning blev under kriget till större delen utrotad eller utdriven och invånare av luthersk bekännelse flyttade in västerifrån. Kexholms län blev från denna hårdare knutet till riket och Finland.

Reduktionen och indelningsverket

Karl XI:s regering (1660-97) är i Finlands historia utmärkt genom reduktionen, högadelns fall och indelningsverket. Rusthållsinrättningen, vars spår kan följas ända till Karl IX:s tid, slutfördes på 1680-talet, varefter Finland hade tre indelta kavalleriregementen. Roteringen ordnades genom knektekontrakt som på 1690-talet ingicks med allmogen (med Österbottens allmoge slöts dock knektekontrakt först 1733). Sju roterade infanteriregementen ställdes upp. Befälets avlöning ställdes på indelt fot genom inrättande av boställen. Den finska indelta armén uppgick till en styrka av 10 200 man.

Tiden präglades av en religiös ortodoxi. Den synkretistiskte biskopen Johannes Terserus’ (1658-64) avsättning blev en stor seger för ortodoxin, som härskade under biskoparna Johannes Gezelius d.ä. (1664-90) och dennes son Johannes Gezelius d.y. (1690-1718). Det välstånd som den långa fredstiden gett upphov till minskade betydligt genom de fruktansvärda missväxter som härjade landet under Karl XI:s sista regeringsår.

Stora nordiska kriget

Huvudartikel: stora nordiska kriget

Karl XII:s regering (1697-1718) bildar, genom stora nordiska krigets härjningar, en dyster period i Finlands historia. Under krigets första år försökte befälhavarna över den i Finland kvarlämnade svaga krigsmakten, Abraham Cronhjort och Georg Johan Maidel, förgäves förstöra tsar Peters nya anläggningar, Kronstadt och Petersburg. Ställningen blev ännu svårare sedan befälet 1707 överlämnats åt den oduglige generalmajor Georg Lybecker. Viborg erövrades 1710, varmed östra Finland föll i fiendens händer. Tsaren själv landsteg 1713 vid Helsingfors. I slaget vid Pälkäne 1713 (vid Pälkäne kyrka) och slaget vid Storkyro 19 februari 1714 (vid Napo by i Storkyro socken) försökte Lybeckers efterträdare Carl Gustaf Armfelt förgäves att slå tillbaka fienden. Besegra tvingades han dra sig tillbaka till Sverige. Genom slaget vid Rilax 27 juli 1714, där Nils Ehrenschiöld utmärkte sig, fick tsar Peter även sjöherravälde.

En stor del av invånarna lämnade därefter landet. De som stannade kvar, i synnerhet allmogen, vad utlämnade åt ryssarnas godtycke. Landet drabbades av stor ödeläggelse. Den ryske övergeneralen, furst Michail Golitsyn, försökte lätta finnarnas bördor, men lyckades bara i liten mån hämma “Stora ofredens” fasor. I freden i Nystad (1721) lämnades södra och sydöstra Karelen, med städerna Viborg, Kexholm och Sordavala till Ryssland. Gränsen drogs från Vederlax kyrka, vilken förblev på svenska sidan, 5-15 km från havsstranden samt vidare norr om Viborg och längs den linje, som ännu vid 1900-talets början skilde Viborgs län och Kuopio län från varandra.

Återuppbyggnad och nya krig

På inrådan av två kommissioner, som blivit tillsatta för undersökning av landets tillstånd, beviljades skattefrihetsår åt hemmansägare på landsbygden och städernas invånare. Undervisningsanstalterna och administrationen återuppbyggdes. Försvarsväsendet byggdes på ny grundval. Folkmängden återväxte snabbt. I den med Ryssland förenade delen av Finland råkade allmogen i en kläm genom förläningar åt ryska herrar, varigenom de så kallade donationsgodsen i dessa trakter uppkom.

Fastän större delen av det finska folket återknöt den gamla förbindelsen med Sverige, innebar dock framtiden hotande faror. Hattpartiets ryska krig (1741-43) visade hur osäker ställningen var. Fienden gick mildare till väga än under “Stora ofreden”, men kejsarinnan Elisabets manifest från 18 mars 1742 talade om Finlands förening med Ryssland som en särskild stat under ryskt beskydd och vittnade om den ryska regeringens avsikter. Även efter att freden i Åbo (1743) blivit ingången, varigenom ett betydande område, med städerna Fredrikshamn, Villmanstrand och Nyslott, avträddes till Ryssland och Kymmene älv blev gränsflod, försökte Elisabet öka sitt inflytande i Finland.

Under de följande åren av Fredrik I:s regering och Adolf Fredriks tid (1751-71) befästes det svenska språkets ställning som Finlands kulturspråk. Det finska språket förbisågs, delvis på grund av fokuset på Finlands ekonomiska utveckling. De naturvetenskapliga och ekonomiska studierna bedrevs under ledning av bland andra Johan Browallius och Karl Fredrik Mennander. Vid Kungliga Akademien i Åbo inrättades 1747 en professur i ekonomi. Kärrodlingar uppmuntrades. De vid Bottniska viken belägna städernas handel växte, sedan det gamla bottniska handelstvånget vid 1765-66 års riksdag blivit avskaffat. Finnen Anders Chydenius förgrundsgestalterna i avskaffandet. Ur kommissioner och riksdagsdeputationer som regeringen och riksdagarna satt ihop för de finska ärendena kom planen om storskifte fram. Detta genomfördes dock bara till liten del. Uppförandet av Sveaborgs fästning började 1749 under ledning av Augustin Ehrensvärd. 1772 års revolution genomfördes i Finland av Jakob Magnus Sprengtporten.

I huvudsak fortgick Finlands utveckling i oförändrad riktning under Gustav III:s regering (1771-92). Storskiftet fick fart genom en förordning från 1775. Genom denna förordning tillföll en del av skogsmarkerna jordägarna och det övriga avyttrades för kronans räkning. Landets indelning i sex län (länen hade förut varit fyra), upprättandet av Vasa hovrätt (1775; invigd 1776) och förbättrandet av Finlands försvarsväsen genom vargeringen och passevolansen är åtgärder från denna tid.

Befälhavaren för Savolaxbrigaden, Göran Magnus Sprengtporten, som 1786 flyttat till Ryssland, smed planer för att ta Finland från Sverige. Oron bröt ut i början av kriget med Ryssland 1788-90. Sedan kungens angrepp mot Fredrikshamn strandat, satte självständighetsmännen Jan Anders Jägerhorn, K. H. Klick med flera, upp den så kallade Liikalanoten 9 augusti 1788, som avsåg att öppna fredsförhandlingar med Katarina II av Ryssland. Jägerhorn, som lämnade fram noten i Petersburg, hade dock ringa framgång. Sedermera följde undertecknandet av Anjalaförbundsakten 12 augusti 1788, varigenom man ville förmå kungen att sluta fred och sammankalla ständerna. Rörelsen, där självständighetssträvandet inte längre var bestämmande, övergick därefter även till de svenska regementena. Genom att i hast återvända till Sverige undkom Gustav III den hotande faran.

Folkets ovilja mot planerna att i Finland grundlägga ett adelsvälde under ryskt beskydd hade tydligt givit sig till känna, och kungen kunde därför, sedan konspirationens kraft blivit bruten, utan hinder fullfölja kriget mot Ryssland. År 1789 måste kungen, som ryckt in på det ryska området, efter nederlaget i slaget vid Kaipiais den 15 juli retirera över Kymmene älv. Krigshändelserna i Savolax var inte avgörande. Den 24 augusti blev skärgårdsflottan besegrad i första slaget vid Svensksund. 1790 års krig började med smärre krigshändelser i Savolax. Kungens plan att låta skärgårdsflottan operera särskilt ledde till viborgska gatloppet 3 juli 1790. Krigshändelserna slutade med den svenska skärgårdsflottans seger i andra slaget vid Svensksund, 9 juli 1790. Freden i Värälä den 14 augusti 1790 medförde ingen gränsförändring.

Under Gustav IV Adolfs regering (1792-1809) fortsatte den patriotisk-ekonomiska politiken och bildningssträvandena. Finska hushållningssällskapet, som stiftades 1797, utövade en nyttig verksamhet för jordbrukets och näringarnas främjande. Kungliga Akademien i Åbo, bland vars lärare fanns Henrik Gabriel Porthan, Matthias Calonius, Frans Michael Franzén och Jacob Tengström, stod under denna tid på höjden av sitt anseende. Finland hade nu en fast bas för sin vidare kulturella utveckling.

Finska kriget

Huvudartikel: Finska kriget

Sedan kejsar Alexander I av Ryssland under Napoleonkrigen uppmanat Gustav IV Adolf att bryta med Storbritannien, inleddes det finska kriget genom att han den 21 februari 1808 lät sina trupper under Fredrik Vilhelm von Buxhövden gå över Kymmene älv och överfalla Sverige. Finska armén, som fördelades på två avdelningar, den ena vid Kymmene, över vilken överbefälhavaren Mauritz Klingspor tog befäl, den andra i Savolax under Johan Adam Cronstedt, retirerade snabbt norr ut ända till Gamlakarleby och Uleåborg. Södra Finland tillföll fienden. Svartholm föll 18 mars, Hangöudds små fästen 21 mars, och Åbo besattes 22 mars. Huvudfästningen Sveaborgs motståndskraft försvagades genom förrädiska myterier som stod i samband med de gamla självständighetsplanerna. Överbefälhavaren Carl Olof Cronstedt gav vika och fästningen besattes 4-6 maj av ryssarna.

De finska trupperna hade efter segrar i slaget vid Siikajoki, slaget vid Revolax och slaget vid Pulkkila (18 och 27 april samt 2 maj) ryckt söderut. Västra armén segrade under Karl Johan Adlercreutz i slaget vid Nykarleby 24 juni. Ryssarnas ställning bröts i slaget vid Lappo 14 juli, och östra armén återtog under Johan August Sandels en stor del av Savolax. Därefter drog sig Sandels tillbaka och intog en fast ställning vid Toivola pass norr om Kuopio.

Snart fick ryssarna betydande förstärkningar. De finska trupperna fick slå till reträtt och led det avgörande nederlaget i slaget vid Oravais 14 september. Genom konventionen i Olkijoki 19 november bestämdes att finska armén skulle dra sig väster om Kemi älv. De ryska expeditionerna över Åland, Kvarken och Torneå i mars 1809 ledde bland annat till konventionen i Kalix 25 mars 1809, varigenom finska arméns huvudavdelning lade ned vapnen. Kriget avslutades efter slaget vid Skellefteå 15 maj, slaget vid Hörnefors 5 juli samt slaget vid Sävar och slaget vid Ratan 19 och 20 augusti. I freden i Fredrikshamn 17 september 1809 avträdde Sverige åt Ryssland de sex finska länen jämte Åland och en del av Västerbotten intill Torne och Muonio älvar.

Finland under den ryska tiden (1809-1917)

Finland under den ryska tiden behandlar Finlands historia som det ryska Storfurstendömet Finland under perioden 1809–1917. Perioden benämns i Finlands historia även som Autonomitiden, Ryska tiden och Kejsartiden.

Då Finska kriget avslutades genom freden i Fredrikshamn 17 september 1809 avträdde Sverige Finland till Ryssland. Utöver de sex landskap som ansetts vara delar av Finland, anslöts även Åland och de delar av dåvarande Västerbotten och Lappland som var belägna öster om Torne–Muonio–Könkämä. Området blev en del av det ryska kejsardömet med mycket långtgående autonomi och lydde under den ryske tsaren, varvid Finland efter att ha varit en del av Sverige nu uppstod som en självstyrande enhet.

Storfurstendömets ställning

Hur man skall karaktärisera Storfurstendömet Finlands ställning var från början ett område för omfattande debatt, där finländarna själva i allmänhet ville se Finland som ett eget land i personalunion med Tsarryssland, medan man från rysk sida, speciellt mot slutet av perioden, snarare ville se Finland som ett underkuvat område utan särskilda rättigheter annat än de som tsaren beviljade. De facto blev inte Finland en självständig nation innan Finlands lantdag förklarade landet självständigt den 6 december 1917.

Under den svenska tiden hade Finland varit en helt integrerad del av Sverige; de östra länen (nuvarande Finland) hade samma ställning som de västra (nuvarande Sverige) och skickade representanter till riksdagens samtliga fyra stånd. Gustav Vasa hade utnämnt sina söner till hertigar av olika delar av riket, där hertigdömena omfattade hela eller delar av ett eller flera län. Dessa hertigdömen hade ingen egentlig juridisk betydelse utan var ett sätt att ge sönerna tryggad ekonomi men hade sidoeffekten att de fick starka politiska maktbaser vilket nästan sprängde riket.

Johan III som utnämnts till hertig över Finland kallade sig elva år efter trontillträdet för Storfurste av Finland men detta kan betraktas som en äre- (eller skryt-) titel. Drottning Kristina kallades sig år 1640 för “CHRISTINA medh Gudz nåde Sweriges Göthes och Wendes vthkorade Drottningh och Arffurstinna, Storfurstinna till Finland Hertiginna vthi Estland och Carelen, Fröken uthöffuer Ingermanneland” – men Finland var ingen separat administrativ eller juridisk del av det svenska riket. De baltiska och tyska delarna av svenska riket var dock separata länder med egna lantdagar, riddarhus, och generalguvernörer.

Arvet från svenska tiden

Den sju sekel långa gemenskapen med Sverige hade satt tydliga spår i det finländska samhället, varav de viktigaste var samhällsskicket, det juridiska systemet och religionen. Tsaren lovade låta landet behålla sin lag, sitt språk och sin religion.

Finland hade en monarkisk tradition, först genom det svenska valkungadömet i vilket representanter från Finland också deltog och senare, efter Gustav Vasa, genom arvkungadömet. Det fanns också en demokratisk tradition, främst uttryckt i ståndsriksdagen från medeltiden, som i Storfurstendömet blev ståndslantdagen. Frihetstiden 1718–1772 hade vidare bidragit till den allt starkare demokratiska traditionen.

Det juridiska systemet var rotat i ett rättsmedvetande byggt på principen “Land skall med lag byggas”. Det fanns också kvar en juridisk tradition från de medeltida landskapslagarna. Många lagar från svenska tiden behölls länge. 1734 års lag gällde delvis in på 1900-talet. Regeringsformen 1772 och Förenings- och säkerhetsakten 1789 bekräftade den ryske tsarens makt under hela ryska tid och åberopades även av monarkisterna i början av självständigheten.

Finland kristnades till katolicismen något efter Sverige och när Sverige blev lutherskt gällde detsamma för Finland. Detta i motsats till den rysk-ortodoxa kyrkan, som också fanns i östra Finland.

Storfurstendömets historia

Från den 22 mars till den 19 juli 1809 möttes lantdagen i Borgå för att reglera hur förhållandet mellan de nyerövrade områdena och den ryska tsaren, Alexander I, skulle se ut. Den 29 mars gjorde tsaren sin regentförsäkran där han lovade att behålla de gamla lagarna och privilegierna medan stånden svor tsaren sin trohet. Vid freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 avträdde Sverige formellt de sex länen i Finland, delar av Västerbotten och Lappland samt Åland.

Då Finland nu var autonomt blev man tvungen att bygga upp en administration. I Åbo inrättades regeringskonseljen 1809 (“Kejserliga senaten för Finland” från 1816) som leddes av en rysk generalguvernör. Gustaf Mauritz Armfelt utvisades ur Sverige 1811 och blev därefter rådgivare åt den ryske tsaren.Vid hovet i Sankt Petersburg fanns “Kommittén för de finska ärendena” 1811–1826 som leddes av Armfelt. 1812 bestämdes att Helsingfors skulle vara huvudstad och ämbetsverken flyttade dit. 1826 avskaffades kommittén och arbetet sköttes av en ministerstatssekreterare.

1835 publicerades det finska nationaleposet Kalevala av Elias Lönnrot, en samling av sagor och historier från Karelen. Detta innebar startskottet för ett nationellt uppvaknande för finskheten. Den nationella rörelsen leddes till en stor del av den svenskspråkiga överklassen, som ville skapa en fosterlandskänsla. Många av dem började lära sig finska, och försökte använda det istället för svenska. Förfinskningen av namn blev också vanligt. Einar Lönnbohm blev Eino Leino, Alexis Stenvall blev Aleksis Kivi osv.

Den finska lantdagen sammankallades åter den 18 september 1863 med representanter för de fyra stånden. Tsar Alexander II lovade att lantdagen skulle samlas regelbundet åtminstone var femte år. Lantdagen möttes åter 1869 och blev snabbt ett centrum i Finlands politiska liv. Vid valen till lantdagen 1872 gick två språkbaserade partier, Fennomanerna och Svekomanerna framåt på bekostnad av liberalerna. Striden gällde det finska språkets ställning (det hade först 1863 börjat användas inom byråkratin). 1892 blev finska officiellt språk jämsides med svenska (efter en övergångsperiod på 20 år då tjänstemännen skulle lära sig det finska språket).

Under slutet av 1880-talet inleddes en pressdebatt om Finlands statsrättsliga ställning. I Ryssland publicerade K.F. Ordin Finlands underkuvande som förespråkade att Finlands särskilda ställning skulle upphöra medan historikern Richard Danielson-Kalmari menade att Finland fortfarande styrdes av 1772 års regeringsform samt Förenings- och säkerhetsakten från 1789. Efter Nikolaj II:s trontillträde gjordes ytterligare försök med en förryskningspolitik, bland annat föreslogs att den finländska armén skulle upplösas, att värnpliktstiden skulle förlängas och att värnpliktiga skulle kunna tvingas göra sin värnplikt utanför Finland. I Finland uppkom två läger, dels gammelfinnarna, som kan sägas stå för en undfallenhetspolitik som gick ut på att inte provocera den ryska statsledningen, dels ungfinnarna, som förespråkade att Finlands statsrättsliga ställning skulle försvaras.

Den 15 februari 1899 skrev tsaren under Februarimanifestet som tog ifrån lantdagen dess lagstiftande makt. Genom namninsamlingar och manifestationer försökte man protestera mot detta som man ansåg stod i strid med regentförsäkran, men tsaren ville inte ens ta emot en delegation som skulle överlämna underskrifterna. Den nya värnpliktslagen utfärdades den 12 juli 1901. Den ryske generalguvernören Nikolaj Bobrikov kunde inte bryta det både passiva och aktiva motstånd som fanns mot värnpliktslagen trots presscensur, brevcensur, deportationer och ökade befogenheter för hemliga polisen.

Bobrikov verkade vara på väg att övervinna motståndet när det rysk-japanska kriget utbröt 1904. Bobrikov mördades den 16 juni 1904 i Senatshuset av Eugen Schauman, och den ryska statsmakten försvagades av den oväntade förlusten i kriget och blev tvungen att gå med på reformer. Efter en landsomfattande storstrejk den 30 oktober till den 6 november 1905 fick tsaren gå med på att införa allmän rösträtt och de första valen genomfördes i mars 1906. Samtidigt omformades lantdagen från en ståndslantdag enligt den gamla svenska ordningen till ett enkammarparlament.

Första världskriget bröt ut 1914. Till följd av de ryska motgångarna i kriget blev det revolution i Ryssland 1917 och till följd av det turbulenta politiska läget kunde Finland i december 1917 förklara sig självständigt.

Finlands självständighet (1917)

Finlands självständighetsförklaring antogs av Finlands lantdag den 6 december 1917. I den förklarades Finland vara en självständig nationalstat, Republiken Finland. Tidigare hade Finland lytt under rysk överhöghet som Storfurstendömet Finland. Detta datum blev Finlands nationaldag, självständighetsdagen.

Tillkomst

Februarirevolutionen 1917, och i ännu högre grad oktoberrevolutionen, hade tänt förhoppningar också i Storfurstendömet Finland. Efter storfursten Nikolaj II:s abdikation den 15 mars 1917, förlorade personalunionen mellan Ryssland och Finland sin legalitet – åtminstone var synsättet sådant i Helsingfors.

Den 5 november förklarade det finländska parlamentet, lantdagen, följaktligen sig vara ”innehavare av den högsta statsmakten” i Finland, och stödde sig på Finlands konstitution, närmare bestämt § 38 i den gamla (svenska) regeringsformen från 1772, som riksdagen antagit efter kung Gustav III:s oblodiga kupp.

Den 15 november 1917 påbjöd bolsjevikerna allmän självbestämmanderätt, innefattande rätten till fullständigt utträde, ”för Rysslands folk” (plural). Samma dag antog lantdagen en förklaring varigenom den temporärt tog på sig monarkens maktbefogenheter i Finland.

Den gamla regeringsformen ansågs emellertid inte längre lämplig. Ledarskiktet hade länge ansett monarki och ärftliga adelsprivilegier som föråldrade och förespråkade en republikansk konstitution för Finland.

6 december: Självständighetsförklaringen antas och erkänns

Finlands senat, den regering lantdagen hade utsett i november, inkom till lantdagen med en proposition om en ny republikansk regeringsform den 4 december. Självständighetsförklaringen var tekniskt utformad som ett förord till propositionen och var tänkt att godkännas av lantdagen. Den 6 december beslutade lantdagen att anta självständighetsförklaringen, efter en omröstning där 100 ledamöter röstade för Svinhufvudministärens förslag och 88 för den socialdemokratiska oppositionens motförslag. Genom inbördeskriget 1918 förföll förslaget till ny regeringsform och först 1919 kunde en ny regeringsform antas.

Den 18 december (31 december nya stilen) utfärdade folkkommissariernas råd (Rysslands regering) ett dekret som erkände Finlands oavhängighet och den 22 december (4 januari 1918 nya stilen) godkändes det av den allryska centrala exekutivkommittén, det högsta lagstiftande och verkställande organet.

Kungariket Finland

Huvudartikel: Kungariket Finland

Kungariket Finland var ett försök att göra Finland till monarki efter inbördeskriget 1918. Fredrik Karl av Hessen valdes till Finlands kung men bad om betänketid och avstod innan han krönts. Tysklands nederlag i kriget och Vilhelm II:s abdikation följde snart efter valet och då syntes det inte längre acceptabelt med en tysk prins på Finlands tron, särskilt som Finland sökte erkännande för sin självständighet även hos första världskrigets segrarmakter. Västmakterna hade samtidigt meddelat att man inte skulle komma att erkänna prinsen av Hessen som finsk kung. Fredrik Karl avsade sig därför tronen via ett brev till Finlands folk daterat den 14 december 1918, detta redan innan han hade tillträtt sitt ämbete. Pehr Evind Svinhufvud avgick också från posten som riksföreståndare till förmån för den mer västvänlige Gustaf Mannerheim. Mannerheim, en finländsk adelsman som till 1917 hade varit general i den kejserliga ryska armén, hade kallats till överbefälhavare för de vita i inbördeskriget, blev den siste riksföreståndaren och var med och genomdrev den republikanska regeringsformen 1919.

Finska inbördeskriget (1918)

Finska inbördeskriget var en väpnad konflikt i det nyligen självständiga Finland som pågick från den 27 januari till den 15 maj 1918, mellan den ”röda” och den ”vita” sidan. Dessa utgjordes av de “röda” socialdemokraterna och den “vita” konservativt ledda finländska senaten. De röda erhöll visst stöd från den nyinrättade bolsjevikiska regimen i Ryssland, medan de vita fick stöd från Tyskland och i begränsad utsträckning av Sverige. Kriget slutade med seger för den vita sidan.

Efter att striderna avslutats upprättade de vita specialdomstolar för att hantera de stora mängder röda som tillfångatagits. Inledningsvis avkunnades stora mängder dödsdomar och verkställdes stora mängder avrättningar i krigets anda och med krigets metoder. Med tiden normaliserades domslut och domsförfaranden.

Sammantaget dog omkring 37 000 personer i samband med kriget. Av dessa var det drygt 20 000 från den röda sidan som arkebuserades eller avled i de fångläger som upprättades av den vita sidan.

Strid om benämningen

Benämningen av kriget har varit omstritt och väcker alltjämt känslor. De vita har kallat det frihetskriget eller det röda upproret, medan de röda föredragit klasskriget, brödrakriget eller finska revolutionen. Vilken beteckning man använder speglar dels vilken sida man anser hade rätt, dels hur långt den historiska forskningen kommit. Länge användes händelserna 1918 i sammanhang där man inte ville riskera att bli uppfattad som partisk. Numera är “Finska inbördeskriget” etablerat och uppfattas som neutralt, men en del av de andra benämningarna lever kvar[källa behövs].

Terminologin handlar om vilka synpunkter man vill prioritera. Man behöver inte nödvändigtvis i sak underkänna motståndarnas beskrivningar. Under det första halvseklet var frihetskriget standarduttryck i den vetenskapliga litteraturen. Från 1960-talet blev det vanligare bland svensk vänster med inbördeskriget. Tidigare var det endast kommunister som använde benämningen.

Den röda sidan ansågs av de vita vara upprorsmän i den finska lagstiftningens mening. De vita ansåg därför att de kunde dömas för högförräderi och/eller uppror då man tog dess personal till fånga och inte behandlas som krigsfångar.

Bakgrund

Det finska inbördeskriget kom att utkämpas mot bakgrunden av ryska kejsardömets sammanbrott, den ryska revolutionen och det första världskriget. I detta hänseende förblir inbördeskriget en intressant detalj under en turbulent tid i världshistorien. Man hade sedan några år förberett ett frihetskrig mot Ryssland, bland annat genom att i hemlighet skicka nära tvåtusen unga män till Tyskland för att få militärutbildning, den så kallade Jägarrörelsen, och genom att träna stridsteknik med frivilliga i skyddskårerna.

Efter Februarirevolutionen i Ryssland och kejsarens abdikation antog den finska lantdagen den så kallade maktlagen, som överförde statsöverhuvudets befogenheter beträffande Finland på lantdagen. Den provisoriska ryska regeringen under Aleksandr Kerenskij godtog inte detta, utan lät med stöd av ryska trupper upplösa lantdagen och utlysa nyval hösten 1917, vilket socialisterna ansåg olagligt. Den tidigare lantdagen hade haft socialistisk majoritet, den nya fick borgerlig. Socialisterna accepterade inte valförlusten och ansåg att lantdagen upplösts olagligt.

Efter oktoberrevolutionen och Lenins makttagande stärktes tanken på självständighet i Finland. Den 6 december 1917, förklarade Finlands lantdag under ledning av P.E. Svinhufvud, landet för självständigt, vilket omedelbart understöddes av Folkkommissariatet i Moskva. Den 4 januari 1918 kom Rysslands officiella erkännande av Finlands självständighet, även om talrika ryska truppförband stannade kvar i landet på grund av det fortsatta kriget mot centralmakterna. Därpå utsågs Svinhufvud till riksföreståndare, och tillsammans med lantdagens borgerliga majoritet utarbetades planen på att göra Finland till en monarki, under den tyske prinsen Friedrich Karl av Hessen.

Tiden präglades av ekonomiska problem och brist på bland annat mat, samtidigt som socialistiska organisationer delvis kunde styra missnöjet till politisk verksamhet, utöver spontana missnöjesyttringar och allmän oro. För att upprätthålla ordningen, och i vissa fall för att kämpa för självständighet tillsammans med jägarrörelsen, bildades “röda garden” och “vita” skyddskårer, på initiativ av vänster- respektive högersinnade.

Krigets inledning

Den 26 januari 1918 erhöll generallöjtnant C.G.E. Mannerheim överkommandot över de vita skyddskårerna som av Finlands senat förklarats vara regeringstrupper. Samma dag inrättades Vörå krigsskola för att skyndsamt ge befälsutbildning åt en kontingent på 700 man. I allmänhet kom de vita trupperna att bestå av värnpliktiga inkallade enligt Lagen om allmän värnplikt med endast 1100-1500 frivilliga, medan röda gardena å andra sidan bestod av en majoritet frivilliga. Totalt kom båda sidornas styrkor att uppgå till ungefär hundratusen man vardera.

Den 27 januari gav Mannerheim skyddskårerna order om att avväpna de ryska förbanden i Österbotten. Operationen gick mycket smidigt, i de flesta fall lät sig ryssarna avväpnas utan strid. Men i Kristinestad utbröt en konflikt mellan de vita trupperna och den ryska militären som förstärkts av soldater från det röda gardet. På morgonen den 31 januari ryckte den vita hären fram mot Kristinestad med vapen och ammunition tagna från de ryska trupperna i Kaskö samt delvis i samband med Vasa- och Seinäjokitraktens avbeväpning. Efter några timmars eldstrid kapitulerade de ryska trupperna samt det röda gardet. Därpå hölls en segerparad på torget i Kristinestad och på kvällen följde en segerfest. Vid drabbningarna dog fyra skyddskårister, nio rödgardister samt sju ryska soldater. Ytterligare sex från de vita förbanden, fem rödgardister och tio ryska soldater sårades svårt i striden. Inom några få dagar var Österbotten under de vitas kontroll, och landskapet med sin engagerade och nästan eniga befolkning blev ett centrum för den vita sidan. Vasa kom att fungera som det vita Finlands huvudstad under inbördeskriget.

Ovetande om andras åtgärder gav befälhavaren för det röda gardet i Helsingfors samma dag order om att arrestera regeringen och upprätta en revolutionär regering kallad Finlands folkkommissariat. Revolutionen var därmed ett faktum. Folkkommissariatet antog den 28 januari benämningen Finlands socialistiska arbetarrepublik, medan merparten av senaten flydde till Vasa. De röda kontrollerade södra Finland, medan de vita höll de norra delarna av landet under ledning av Vasasenaten.

Den röda offensiven

Striderna inleddes med ett rött anfall på bred front. Även mindre mängder ryska soldater kämpade på den röda sidan, som dock aldrig kompromissade om Finlands självständighet. Trots att de vita linjerna var svagt bemannade och trupperna som bäst höll på att samlas och organiseras, stod det klart redan i början av februari 1918 att den vita fronten skulle hålla. En vit motoffensiv på Karelska näset från den 25 februari varade till den 11 mars och ledde till slaget vid Ahvola, vilket utkämpades i första världskrigs-stil med artilleri och regelrätta skyttegravar. Fattigdom, svält, klassförtryck och andra sociala orättvisor bildade bakgrunden till de rödas uppror, vilket kom till uttryck i den så kallade “Revolutionssången”.

Revolutionssången

“Fattigfolk i Finlands kojor
 bryter sina bojor,
 lidandenas bägare
 är bräddad till sin rand.
 Emot förtryckarhorden
 stampar folket fram ur jorden
 sina ädlaste krigare till kamp”.

Under tiden hade regeringen i Vasa erhållit en värdefull hjälp. Den 18–25 februari landsteg den av tyska armén tränade 27:e jägarbataljonen, vilken kom att utgöra ett välbehövligt stöd för regeringssidan. Jägarna hade kämpat som frivilliga i den tyska armén vid Riga på östfronten, och bataljonen bestod främst av män som motsatte sig de förryskningsplaner av Finland som tsarregimen hade hyst. Sammanlagt hade ungefär 1 900 finländska män deltagit i “jägarrörelsen”.

Den 1 mars ingick den röda revolutionsregeringen och bolsjevikregeringen i Ryssland ett avtal som gav de röda medborgerliga rättigheter i Ryssland och vice versa.

Den röda terrorn

De rödas verksamhet innebar inte bara regelrätta krigshandlingar utan också mord. Det rörde sig om utrensningar av enstaka politiker som Antti Mikkola och olika ståndspersoner, till exempel fabriksdirektör Albert von Julin, lantbruksrådet F. af Hällström på Olkkala herrgård med sonen Eljas, och Gösta Björkenheim, VD för Kymmene-bolaget, liksom alla bolagets 19 tjänstemän. Oftast var det dock folk med anknytning till skyddskårerna eller sådana som sökte sig till Österbotten på flykt eller i avsikt att ansluta sig till de vita (av 2 700 personer togs cirka fem procent fast och arkebuserades, endast i obetydlig grad togs fångar som fick leva), eller också krigsfångar. Även om man hade mer förståeliga motiv att döda vissa grupper än andra så räknas i kategorin mord endast in obeväpnade och försvarslösa människor. Man hade för vana att släppa personer som man arresterat för att sedan skjuta dem i ryggen.

Denna terror, som hade förelöpare under storstrejken i november, inleddes samtidigt som striderna. Under de fem första dagarna mördades 88 personer (58 procent civila) Den 31 januari ägde massakern i Suinula rum, där 90 krigsfångar skulle arkebuseras, men av någon orsak dödade man endast 17 och sårade 25. Händelsen ledde till en gemensam protest från Englands, Italiens och Sveriges konsulat. Fram till sista februari miste åtminstone 703 människor livet (64,6 procent civila), vartill kommer 99 röda som dödades av röda (av kriminalitet, hämnd på klassförrädare eller av misstag). Under senare delen av februari minskade terrorn, vilket kan bero bland annat på att den värsta blodtörsten stillats, att det vita motståndet i Nyland (det var här som majoriteten av morden skedde) övervunnits och att större delen av de röda gardena skickats till fronten och inte hade tillfälle att bete sig som innan. I mars mördades 205 personer (75 procent civila). I april kom en ny våg när man insåg att spelet var förlorat. Under denna månad fram till upprorets slutgiltiga krossande den 6 maj begicks 697 mord. Terrorn ändrade dessutom karaktär. Civilbefolkningen blev nu i mycket högre grad offer än i början av kriget. Hämndlystnad tycks ha varit en viktig drivkraft. Men man tänkte sig också att en gallring skulle göra det lättare när man en dag återvände tillsammans med segerrika sovjetarméer. Man började också bränna och förstöra gårdar, byggnader, kyrkor och en hel ort, Vammala. I Kouvola upprättades en “avrättningscentral”, dit många prominenta personer fördes och där drygt hundra fångar avrättades.

En del röda, framförallt äldre partiveteraner såsom Yrjö Mäkelin, protesterade mot terrorn. Sammanlagt publicerades 15 sådana artiklar i röda tidningar under krigstiden. I praktiken var kritikerna utsatta för press och stämplades fort som kontrarevolutionära.

Gärningsmännen för den röda terrorn

De som dömdes för brott mot liv hade högre bildningsnivå än den genomsnittlige rödgardisten. Fullständig folkskola hade genomgåtts av 5,2 % (jämfört med 0,9 % av rödgardisterna). Av de dödsdömda hade 34,9 % gått igenom folkskolan. En vanlig uppfattning bland de vita var att bödlarna, inklusive ledande personer, bestod av kriminella element som släppts ur fängelset. Det är en oriktig generalisering utifrån några enstaka fall. I själva verket var en färre andel av de dödsdömda kriminellt belastade än övriga dömda, och det rörde sig om mindre allvarliga brott.

Ungefär 35 procent av morden har uppklarats.

Ansvaret för den röda terrorn

Den röda terrorn blev en belastning för Finlands folkkommissariat och dess förhoppningar att vinna sympati och erkännande utomlands annat än i det bolsjevikiska Ryssland. Till och med det socialdemokratiska Sverige utgjorde den ett problem. Folkkommittén gjorde en mängd proklamationer där man tog avstånd från terror och deklarerade sina humana ideal. Man väntade sig en snabb och lätt seger, varför hårda metoder i början tedde sig mindre nödvändiga. I en hemlig dagorder krigets första dag avråddes från huliganaktioner och egenmäktighet. Samtidigt utmålade man de vita som “slaktare” och “vilddjur” som företrädde ett “medeltida skräckvälde” – något som inte var ägnat att dämpa den mordlust som förekom.

De internationella protesterna bemötte “utrikesminister” Sirola dock med att hävda att de röda gardena var mer eller mindre självständiga och att revolutionsregeringen inte kunde göra något för att hejda deras framfart, och förresten var det oändamålsenligt att lägga sig i deras angelägenheter.

Befälet för bataljonen vid Helsingfors Röda Garde gick öppet in för terror. Bland annat hade de beordrat mordet på Mikkola. De hänvisade till den allmänna opinionen och menade att det vore lönlöst att försöka få de enskilda rödgardisterna att avstå från avrättningar av krigsfångar. Vid blodbadet i Suinula tycks man ha handlat på order uppifrån och en utifrån inspirerad våldsideologi synes förklara incidenten bättre än stundens ingivelse. Också flera andra massmord tyder på instruktioner från högre instans. Till exempel hade enligt en kompanichef chefen för stridsoperationerna runt Borgå, Kustaa Salminen, gett order att inga fångar fick tas och att de vita skulle likvideras innan diplomater från Sverige och andra länder hann dokumentera något.

Folkkommittén tillsatte undersökningskommittéer, bland annat i fråga om mordet på lantdagsman Mikkola. Men när det visade sig att mördarna var vid fronten gjorde man ingenting mer och den högsta ansvariga kunde man inte identifiera. Ordföranden meddelade att man inte kunde komma längre på grund av rödgardisternas fientliga inställning till ärendet. Redaktör Hannes Uksila gav utlopp för sin harm över massmordet den 10 mars i Norrmark i ett privat brev till Kullervo Manner och Eero Haapalainen: “Männen är fortfarande på fri fot, varför det är uppenbart att de skyddas av befälet; Man vågar i alla fall inte ingripa. – Fångar mördas, tillfångatagna skjuts, röveriet är helt allmänt. Man kan med all rätt kalla oss en rövarhop….Hittills har inte ett enda brott bestraffats.

Aprilterrorn kan till stor del spåras till Eino Rahja som hade en central befälsställning på det tavastländska frontavsnittet. Han gav order om att alla fångar skulle skjutas vid reträtten. Vid tvångsuttagningen till arbetskompanier hade han redan tidigare befallt att de som inte ville eller kunde arbeta skulle skjutas. Avrättningarna följer i spåren av Rahjas resor, som började direkt efter ett sammanträde i Viborg som gav Kullervo Manner diktatoriska fullmakter. Vid ett par massmord på järnvägen i Metsäkansa (24 april) respektive Tyrvis (14-15 april) har gärningsmännen utpekat staberna i Toijala och Tyrvis

I Kouvola avrättningscentral var terrorn uppenbart välorganiserad. Avrättningarna utfördes av samma “undersökningskommitté” som existerat i krigets början och leddes av Vihtori Saarinen, som uppträdde med osedvanlig grymhet, och de lokala staberna hade stått för domarna.

Vit motoffensiv

Under februari inleddes Striderna vid Filpula och i slutet av februari började de vita sin framryckning vilket resulterade i slaget vid Ahvola.

Den vita storoffensiven inleddes dock på allvar i mars. Eftersom den tyska regeringen meddelat att den ämnade sända en expeditionsstyrka till de vitas hjälp, ansåg Mannerheim det vara nödvändigt att ett avgörande på fronten uppnåddes så snart som möjligt, då han inte ville hamna i något beroendeförhållande till Tyskland. Klockan 0600 på morgonen den 15 mars påbörjades offensiven mot Tammerfors under hårda strider. Slaget om Tammerfors skulle bli krigets verkliga vändpunkt.

Den 16 mars utspelades Slaget om Länkipohja som en förberedande operation inför slaget om Tammerfors. Den 17 mars till 23 mars utkämpades Striden vid Mannamäki då de vita trupperna invecklade sig i strid med de röda i Kyrofors trakten. De röda hade även stöd av en rysk matrosavdelning.

Den 24 mars genomförde de vita en framryckningen söder om Tammerfors i syfte att skära av de rödas reträttväg söderut och att hjälp kunde nå den röda garnisonen i Tammerfors från söder. Framryckningen resulterade i Striden vid Lembois.

Den 25 mars inleddes även Slaget vid Rautus och mellan 30 mars och 24 april utkämpades Striden vid Vesilax.

Den 5 april intog de vita Tammerfors efter att ha kuvat ett synnerligen blodigt och hårt rött motstånd. Omedelbart efter slaget upprättades ståndrätter där “röda” fångar rannsakades, dömdes och i många fall avrättades.

Vita expeditioner utanför Finland

Huvudartikel: Vienaexpeditionen

Konflikten stärkte sig även utanför Finlands gränser. I staden Kandalaksja på Kolahalvön bildades i början av 1918 Murmanlegionen som huvudsakligen bestod av finska rödgardister under befäl av Iivo Ahava.

I mars 1918 gick vita frivilliga över Storfurstendömets östra gräns och in i Östkarelen. Den så kallade Vienaexpeditionen var den första av flera frändefolkskrig (finska heimosodat) som involverade det nyligen självständiga Finland och de närliggande regioner där Östersjöfinska språk talades. Situationen blev mer komplicerad när en styrka på 130 man från det brittiska Royal Marine Light Infantry landade i Murmansk den 6 mars 1918 för att förhindra att tyskarna och deras finska allierade skulle få kontroll över Vita havets kust och järnvägen till Murmansk. Fram till att bolsjevikerna slöt fred med Tyskland stred britterna tillsammans med finska och ryska rödgardister.

Svenska och tyska expeditioner till Åland

Huvudartikel: Ålands historia § Åland under Finska inbördeskriget
Då inbördeskriget bröt ut samlades en grupp på 600 man bestående av Åbo skyddskår och andra som sympatiserade med de vita i Nystad. Gruppen organiserades till ett truppförband med det officiella namnet Sydvästra Finlands Skyddskår men som oftast kallas Nystadskåren. Kåren hade för avsikt att ansluta sig till de vita styrkorna i Österbotten men beslutade sig för att först bege sig över isen till Åland. Efter att även ett rött garde anlänt till Åland från Åbo kulminerade striderna mellan de röda och de vita i Godbyslaget den 17 och 19 februari. Slaget kan sägas ha slutat oavgjort.

Efter uppgifter om allvarliga övergrepp mot civilbefolkning på Åland beslutade den svenska regeringen, på begäran av åländsk lokalbefolkning, att skicka Ålandsexpeditionen 1918 till Åland. Svenskarna medlade mellan den Revolutionära verkställande kommittén för ryska garnisonen på Åland och Sydvästra Finlands Skyddskår och den 21 februari slöts i Mariehamn ett fredsfördrag. Enligt avtalet skulle Åland utrymmas av både de ryska och de finska trupperna.

Sedan den vita regeringen anhållit om hjälp från Tyskland anlände den 5 mars en expedition bestående av två slagskepp från Tyskland. Två bataljoner ur den tyska Östersjödivisionen landsteg på Åland och uppgiften att avhysa de ryska soldaterna övertogs av de tyska trupperna. I mitten av maj lämnade även de svenska trupperna Åland. De tyska soldaterna ersattes i början av september 1918 av reguljära finska soldater som fanns kvar på Åland tills slutet av januari 1922.

Tysklands intervention

Huvudartikel: Östersjödivisionen

Den 3 april 1918 landsteg i den tyska Östersjödivisionen Hangö i ryggen på de röda stridskrafterna. De tyska styrkorna under ledning av generalmajor greve Rüdiger von der Goltz framryckte snabbt inåt landet.

Slaget om Helsingfors

Medan landstigningen och tyskarnas första operationer pågick i Hangö, tog sig en annan tysk styrka sig för att anfalla Houtskär i Åbo skärgård (4 april). Striden slutade snöpligt för tyskarna eftersom de röda skeppade in förstärkningar från Åbo och faktiskt lyckades slå tillbaka anfallet. De röda må ha varit underlägsna vad beträffar utrustning, organisation och ledning, men beslutsamheten var det inget fel på. Gång på gång under det att tyskarna kämpade i Finland, stötte de på förvånansvärt hårdnackat, beslutsamt motstånd. Von der Goltz intog Ekenäs efter symboliskt rött motstånd och pressade vidare mot Helsingfors, som var målet för hela operationen.

Vid Karis, vilket var en viktig knutpunkt i förbindelserna Hangö-Helsingfors, kom det den 6 till häftig strid. De röda hade koncentrerat stora styrkor till Karis. Tyskarna uppskattade dem till 8.000 man. Dessutom var de röda understödda av två pansartåg. Endast efter häftiga eldstrider, artilleribeskjutningar och en kringgående rörelse för att ta de röda i ryggen, kunde tyskarna besätta Karis.

Den 10 april stod tyskarna i Kyrkslätt och trängde hastigt fram norr om Helsingfors för att totalt omringa staden. Delar av den ryska flottan låg i Helsingfors hamn. Efter förhandlingar mellan ryssarna och tyskarna ingicks det så kallade “Hangöavtalet”, som tillät flottan att avlägsna sig varpå den avseglade till Kronstadt. De brittiska fartyg som opererat från finska hamnar i samverkan med den ryska flottan sökte sig antingen tillbaka till Storbritannien eller sänktes ute till havs. De sista ryska fartygen lämnade Helsingfors den 12 april.

Tyskarna förberedde sitt anfall mot Helsingfors under alltjämt sporadiska strider, eftersom de röda inte var villiga att uppge huvudstaden utan hårt motstånd. Den 12 april 1918 rullade det tyska krigsmaskineriet in i Helsingfors. Och i själva staden kom det till bittra gatustrider, varvid de röda förskansade sig i de viktigare byggnaderna och bjöd på segt motstånd. De röda gjorde även bruk av ett par pansarbilar vid dessa strider och i vissa fall ställdes tyskarna även mot kvinnliga rödgardister, eftersom röda gardet även hade kvinnliga förband. Krypskyttar arbetade lite varstans mot tyskarna.

Från sjösidan gick det tyska slagskeppet SMS Westfalen in i Helsingfors hamn under befäl av amiral Meurer. Trupper landsteg och deras framryckning stöddes av fartygskanonerna som åstadkom en hel del skada. Den 13 april kapitulerade de sista röda i Helsingfors efter att ha godkänt saken förlorad och den 14 april anlände von der Goltz till staden och de tyska trupperna höll segerparad. De röda kapitulerade och det revolutionära folkkommissariatet flydde till Viborg.

Åbo

Efter de tyska landstigningarna på Houtskär den 4 april bildades den 7 februari Skärgårdens frikår i Iniö under ledning av den svenske löjtnanten Carl August Ehrensvärd. Tyskarna snabbutbildade kåren och försåg den med vapen. I början av april deltog kåren i strider i Korpo och marscherade därefter via Pargas till Åbo. Den 12 april besattes Åbo utan strid.

Slaget om Lahtis

Medan allt detta tilldrog sig västerut, landsteg ytterligare tyska trupper i Lovisa, öster om Helsingfors. Överste Brandenstein kom över från Estland med cirka 3 000 man och den första delen av denna brigad landsteg den 7 april utan att möta motstånd. “De tyska truppernas landstigning i Lovisa kom som en fullständig överraskning för fienden.

Den 14 april skedde slaget vid Joutseno. Efter de vitas seger i Slaget om Tammerfors hade Mannerheim överflyttat den vita offensiva tyngdpunkten till Viborg. Den 15 april anlände ytterligare tyska trupper till Lovisa och tyskarna kunde upprätthålla segt motstånd mot de röda, vilket naturligtvis avlastade både Östersjödivisionen och de vita styrkorna eftersom de röda tvingades dirigera stora numerärer mot Brandenstein.

Den 20-21 april utkämpades mycket hårda strider om Hyvinge, som slutligen intogs av Brandenstein. Den 22 april intog von der Goltz Riihimäki efter en hård strid. Den 26 april föll Tavastehus för tyskarna. Efter erövringen av Tavastehus började de röda sin reträtt mot öster. För att skära av reträttvägen gjorde tyskarna ett anfall mot Lampis-Syrjäntaka. Tyskarna lyckades inte stoppa de röda, utan besegrades vid striden vid Syrjäntaka den 29 april varpå de röda kunde fortsatta att retirera mot Lahtis. Under dessa strider brändes Syrjäntaka till grunden.

Överallt hade de röda bjudit på desperat motstånd. Det hårda, fanatiska motståndet förvånade tyskarna.

När Lahtis föll för tyskarna den 20 april, uppnådde slutligen de vita styrkorna kontakt med de i Finland varande tyska trupperna. Men Lahtis gavs inte upp av de röda utan hård strid och kampen om den staden fortsatte även några dagar efter dess fall. Efter stadens fall, fortsatte de röda att göra angrepp mot tyskarna, i syfte att återerövra staden men alla försök misslyckades. Samtidigt hade von der Goltz över Borgå sänt förstärkningar till Brandenstein och därmed uppnått full kontakt de två tyska delarna emellan. Och det röda Finland var därmed skuret i två delar och endast slutliga strider återstod.

Slaget om Viborg

Huvudartikel: Slaget om Viborg

Medan tyskarna opererade i södra Finland hade även en vändning skett Karelska näset. Där bröt de vita styrkorna igenom de röda frontavsnitten vid Rautus – varvid byn totalförstördes under de hårda striderna – och Ahvola, och ställde marschen mot Viborg, de rödas stora fäste på näset. De rödas ledare Kullervo Manner befann sig i Viborg när de vita trupperna gick till anfall.

Slaget om Viborg pågick mellan 23 och 29 april. De vita trupperna stormade staden och hissade en flagga som skulle representera det självständiga Finland (en bordsduk!) från tornet på Viborgs slott. Kullervo Manner flydde den 25 april med resten av den röda regeringen till Ryssland.

Den 1 mars 1918 hade Finlands socialistiska arbetarrepublik överlåtit befästningen i Ino i Terijoki till Ryssland men nu krävde de vita tillbaka den. Från den 24 april belägrade jägarregementet nr 5 under major Hugo Viktor Österman befästningen och när Tyskland den 8 maj krävde att Ryssland skulle återlämna befästningen till Finland beslutade den ryska regeringen att dra tillbaka sina trupper. Den 14 maj 1918 förstörde ryssarna batterierna och lämnade Ino med slagskeppet Respublika.

Den 5 maj 1918 kapitulerade de sista revolutionärerna i Pyttis.

Avslutning

Den 16 maj höll den vita armén i överbefälhavare Mannerheims åsyn ett högtidligt intåg längs Norra esplanaden i Helsingfors, och kriget var därmed slut.

Striderna hade resulterat i ungefär 3 400 stupade på den röda sidan, medan den vita förlorade 3 100. Därtill stupade 600 ryska soldater på den röda sidan och 300 tyska soldater på den vita. En omfattande terror pågick bakom fronten där långt fler dödades än i striderna.

Den tyska insatsen i Finland hade avsevärt förkortat kriget. Utan det tyska deltagandet, kunde striderna ha pågått i flera blodiga månader och kriget varit ännu mera kostsamt än det redan var. För de vita betydde den tyska hjälpen lika mycket som den ryska gjorde för de röda.

Kontakterna mellan Tyskland och Finland fortsatte vara starka och täta även efter inbördeskriget. Så starka, faktiskt, att Finland till kronprins valde en tysk, Fredrik Karl av Hessen. Tysklands nederlag i världskriget satte dock effektivt stopp för planerna att göra Finland till monarki och man valde republik som statsskick i stället. På grund av det tyska sammanbrottet den 11 november 1918 förverkligades aldrig planerna på en finländsk monarki. Fredrik Karl av Hessen hade valts till kung av Finland men tillträdde aldrig utan avsade sig tronen. Istället kunde den västsinnade Mannerheim tillträda som riksförståndare. Han var i London för att söka allianser för ett anfall mot Sovjet-Ryssland och återupprätta den ryska monarkin.

Finland kom dock inte att delta i det vita angrepp i Ryssland som företogs av flera västmakter och det exilryska centralrådet i Paris. När Finland fick förfrågan om att ryska vitgardister skulle få använda finskt territorium för att anfalla Petrograd förhöll sig Mannerheim positiv. Finland ville dock först ha garantier från det exilryska centralrådet i Paris om att erkänna Finlands självständighet. Ett sådant besked ville inte centralrådet ge eftersom det skulle äventyra Petrograds säkerhet, vilket gjorde att Finland inte gick med i kriget mot Sovjet-Ryssland. Trots att den vita sidan vann kriget mot den röda så kunde man alltså inte ansluta sig till den vita sidan i det internationella kriget mot de röda därför att man inte ville riskera sin självständighet. Frivilliga deltog dock i en serie aktioner utanför landets gränser som syftade till antingen till att ta kontrollen över dessa områden eller att hjälpa dem att uppnå självständighet. Dessa så kallade frändefolkskrig var ett uttryck för de stärkta nationalistiska känslor som uppstått under inbördeskriget.

De röda som flytt till Ryssland bildade efter kriget Finlands kommunistiska parti.

Den vita terrorn

En del röda aktivister avrättades direkt efter arrestering, andra efter att de tilldelats dödsdom av fältdomstol. Många arbetarbrigadister dog också på grund av de dåliga förhållandena i interneringslägren efter kriget. Den röda terrorn under kriget drabbade de vita men efter kriget skördade den vita terrorn flera offer totalt.

Massavrättningar

Enligt officiella siffror dödades fem gånger fler röda än vita direkt i samband med kriget. Över 21 000 tillfångatagna arbetarbrigadister avrättades eller dog av svält och sjukdomar efter krigsslutet. Statistiken visar att de kvinnliga fångna arbetarbrigadisterna som var särskilt hatade av den vita sidan dog i ännu högre grad än de manliga.

Fångläger

Bland annat fästningen Sveaborg liksom kasernområdet i Dragsvik förvandlades till fångläger, där ett stort antal fångar svalt ihjäl eller gick under i epidemier i sommarhettan. Efter påtryckningar från västmakterna förbättrades förhållandena i lägren men de blev ändå en svart episod i Finlands historia. Allt som allt kostade kriget det finska folket 35 000 döda, vidare satt över 80 000 röda fångar i läger vid krigsslutet. De flesta av de fångar som ännu var vid liv frigavs samma år eller 1919.

Olagliga ståndrätter

Den statligt tillsatta historiekommissionen ”Krigsdödade i Finland” kunde 2004 visa att uppemot tiotusen personer under några korta vår- och sommarmånader sköts i en avrättningskampanj av dramatisk intensitet. Ståndrätterna sammanträdde bakom lyckta dörrar med hemliga vittnen och ingen kunde veta vem som dömde vem till döden och varför.

Bestraffningskampanjen som de vita organiserades efter segern hör till krigets blodigaste avsnitt. Den finske forskaren Marko Tikka har påpekat att den finska regeringen efter Tammerfors fall i början på april 1918 gav efter för arméns och skyddskårernas krav på att få upprätta ståndrätter och att dessa ståndrätter totalt stred mot finsk lag och praxis.

Jukka Kekkonen som är professor i juridik och prefekt för juridiska institutionen vid Helsingfors universitet har påtalat att rättsskipningen i Finland i början av 1900-talet, liksom i de flesta andra västländer, byggde på vissa fundamentala förutsättningar. Han menar att de statsförbrytelsedomstolar som upprättades 1918, och som dömde sammanlagt cirka 70000 personer, inte uppfyllde några av dessa krav. Framför allt bröt de mot det urgamla rättsliga fundamentet att man ska dömas för något man har gjort, inte för vem man är eller för hur man lever.

Sveriges roll

Politiska positioner i Sverige till den finska konflikten

I Sverige var högern för den vita regeringen och yrkade på vapenleveranser. I deras tidningar förekom förslag om ett försvarförbund, vilket dock ej vann gehör i partiledningen och riksdagsgruppen som höll fast vid neutraliteten. De svenska socialisterna hade hamnat i en djup idékonflikt; de kände viss naturlig samhörighet med de röda, samtidigt som de principiellt fördömde dem på grund av upproret och terrorn som, enligt partisekreterare Möller gav borgarna formell rätt att göra slut på det demokratiska regeringssystemet.

Sverige erbjöd sig vid upprepade tillfällen att medla, men ingendera parten var intresserad av dessa framstötar.

Transitering av vapen till de vita

En finsk anhållan om svenska vapenleveranser till de vita avslogs av den svenska regeringen som bestod av liberaler och socialdemokrater. Socialdemokraterna var splittrade i frågan. Koalitionspartnern liberalerna var för. Däremot tillät regeringen transitering av vapen över Bottenviken till den vita sidan med godkännande av den socialdemokratiske sjöförsvarsministern Erik Palmstierna. Transitering landvägen ansågs för känslig på grund av risken för oroligheter bland arbetarna i Norrland.

Frivilliga på den vita sidan

Organisationen Finlands vänner grundades i februari (dess ordförande var friherre Johan Mannerheim, bror till de vitas överbefälhavare) och den anskaffade fyra fältsjukhus (med personal) och ett flygplan till de vita.

De första svenska frivilliga anlände till Torneå den 2 februari och de placerades vid Svenska brigaden. Rekrytering och finansiering skedde av Finlands Vänner. Brigaden organiserades i Uleåborg under befäl av kapten Hjalmar Frisell och skickades till fronten 26 mars.

Brigaden fick sitt elddop vid Tammerfors under den “blodiga skärtorsdagen” 28 mars och deltog därefter i stormningen av staden, där för övrigt bland annat Olof Palme (farbror till Sveriges tidigare statsminister) stupade. Därefter deltog man i offensiven mot Valkeakoski och avskärandet av förbindelsen mellan röda armén och Lahtis. Efter slaget övertogs ledningen för brigaden av överste Harald Hjalmarson.

Som mest bestod Svenska brigaden av 803 man och totalt 1 100 man (varav 200 officerare) var vid någon tidpunkt anslutna till brigaden. Utöver Svenska brigaden gjorde svenska frivilliga viktiga insatser på ledande positioner i finska förband och det vita högkvarteret. De enda professionella truppbefälen att leda, utbilda och organisera den finska vita armén med som general Mannerheim inledningsvis hade till sitt förfogande kom från Sverige. I ett senare skede anslöt Jägarbataljonen och förstärkte kadern.

Även svenska flygare medverkade på den vita sidan, bland annat utbildades finska piloter vid Enoch Thulins flygskola på Ljungbyhed och av flygbaronen Carl Cederström vid Furusund. Ett antal flygplan skänktes från Sverige bl.a. av greve Eric von Rosen. Hans personliga vapen, ett blått hakkors, kom att bli kännetecken för det finska flygvapnet fram till 1945, och det förekommer än idag dess i fana. Svenskar deltog i de vitas “flygvapen” där huvuduppgifterna var spaning, (primitiv) flygbombning och flygbladskastning.

Finland under mellankrigstiden (1918-1939)

Mellankrigstiden i Finland är tiden från Finska inbördeskrigets slut 1918 till Finska vinterkrigets utbrott i november 1939.

Frändefolkskrigen

Huvudartikel: Frändefolkskrigen

Frändefolkskrigen (finska heimosodat) var en serie konflikter mellan 1918 och 1922 som involverade det nyligen självständiga Finland och de närliggande regioner där östersjöfinska språk talades. Konflikterna utspelade sig ofta i Ryssland eller i områden som gränsar till Ryssland. Omkring 9000 finländska frivilliga deltog i aktioner vars mål var att stöda eller ta kontrollen över områden befolkade av till finnarna besläktade folk, så kallande frändefolk. Aktionerna syftade till antingen till att ta kontrollen över dessa områden eller att hjälpa dem att uppnå självständighet. Många av de som deltog inspirerades av idén om Storfinland. Vissa konflikter bestod av expeditioner från Finland eller lokala uppror där de frivilliga ville hjälpa frändefolken i deras kamp för självständighet eller annektera områdena till Finland.

Finländarna deltog i fem olika expeditioner.
  • Vitkarelska expeditionen (1918)
  • Estniska frihetskriget (1917-1920)
  • Aunus-expeditionen (1919)
  • Petsamoexpeditionerna (1918 och 1920)
  • Ingermanländarnas uppror (1919)

Finländarna fick delvis stöd från civila i dessa områden, men majoriteten av befolkningen var inte intresserad av finländsk propaganda, utan förväntade sig mera stöd i form av mat och kläder. Eftersom Finland aldrig officiellt deltog i expeditionerna, tog truppernas resurser fort slut och de fick konstatera att de inte har realistiska möjligheter att verkställa sina mål.

Freden i Dorpat

Huvudartikel: Fredsfördraget i Dorpat

Freden i Dorpat tecknades mellan Finland och Sovjetryssland den 14 oktober 1920. Freden specificerade för första gången Finlands gränser. Ryssland erkände Finlands historiska gränser (dvs storfurstendömet Finlands gräns från 1812, som till stor del följde gränsen från freden i Stolbova). Dessutom gav Ryssland Petsamoområdet till Finland, som tsar Alexander II hade lovat Finland redan 1860. Finland i sin tur returnerade socknen Repola och Porajärvi i Östkarelen, som blivit ockuperade under Karelenexpeditionerna. Freden i Dorpat var mycket förmånlig för Finland, men den extrema högern i Finland, speciellt Akateeminen Karjala-Seura ansåg den vara en skamfred, då Ryssland fick behålla Östkarelen. Vissa finska frivilliga fortsatte att slåss i Kriget i Östkarelen (1921-1922).

Ledaren för den finska delegationen i Dorpat, Juho Kusti Paasikivi, konstaterade senare att freden var för förmånlig för att kunna bli långvarig.

Efter inbördeskriget

Efter inbördeskriget var Finland djupt splittrat. Tusentals socialister som stridit på den “röda” sidan sattes i fångläger. De röda hade under kriget avrättat ca 1 650 civila med vita sympatier (känt som röda terrorn), och de vita hämnades efter kriget genom att fälla dödsdom med tveksamma grunder i lägren, vilket resulterade i 7 000-9 000 döda (känt som vita terrorn). Dessutom dog många i lägren av hunger eller Spanska sjukan som härjade som värst månaderna efter kriget.

Finland var på väg att bli Kungariket Finland efter inbördeskriget. Friedrich Karl von Hessen, som var vald till finsk konung med namnet Fredrik Kaarle. I samtida officiella finska dokument kallas han Fredrik Kaarle, men trots det finns det en allmänt utbredd uppfattning att han hade för avsikt att anta kunganamnet Väinö I, en uppgift som ofta nämns även i nutida officiella dokument trots att den varit svår att verifiera historiskt. Han avsade sig dock kronan efter att Tyskland hade blivit besegrat i första världskriget. Den 17 juli 1919 blev Finland slutligen en republik och som första president valdes Kaarlo Juho Ståhlberg.

Största delen av den radikala vänstern hade i slutskedet av kriget flytt till Sovjetryssland, och den moderata vänstern var länge utesluten från politiken. Först år 1926 kunde Väinö Tanner bilda en socialdemokratisk minoritetsregering och bl.a. benådade de röda som ännu var fängslade efter kriget. Det tog dock långt in på 1930-talet förrän det finländska folket började känna sig enigt.

1920-1939

Den unga självständiga statens förhållanden till grannländerna var inte så bra till en början. Förhållandena till Sovjetryssland (från 1922 Sovjetunionen) var problematisk på grund av Östkarelens situation, som Finland gärna såg som autonomt. Sovjetunionen ansåg dock en nominell autonomi vara tillräcklig. En annan problempunkt var Ålandsfrågan. Ålänningarna ville ansluta sig till Sverige, men kravet avslogs direkt från finskt håll. År 1921 löste Nationernas Förbund tvisten till Finlands fördel men på villkor att öarna inte fick förfinskas utan Finland tvingades att acceptera svenskan som språk på öarna. Konflikten gjorde dock att Finlands relation med Sverige förblev ansträngd.

Vissa kretsar i finska regeringen ville lösa problemet med Finlands försvar med en försvarsunion med Estland, Lettland och Polen. Riksdagen ratificerade dock aldrig något avtal om detta, och Finland sökte sig till en modell av nordisk neutralitet.

Ett nonaggressionsavtal med Sovjetunionen tecknades 1932. I slutet av 1930-talet planerades en försvarsunion mellan Finland och Sverige, men det blev aldrig av bl.a. att Sovjetunionen motsatte sig detta.

Under Ståhlbergs presidenttid (1919-1925) hade högern och centern makten. De röda som fått de längsta fängelsestraffen efter inbördeskriget benådades. Socialdemokratiska partiet kunde först 1926 bilda en minoritetsregering och kunde ordna en allmän benådning.

De radikalaste socialdemokraterna flydde till Ryssland och grundade där Finlands kommunistiska parti. Eftersom den var grundad av upprorsmännen kunde den inte agera i Finland. Därför grundade FKP som sin lagliga fasad Finlands socialistiska arbetarparti, som fick 27 av 199 platser i riksdagsvalet 1922. Polisen arresterade dock alla partiets riksdagsledamöter för landsförräderi, och partiet förbjöds. Samtidigt konstituerade sig den fascistiska Lapporörelsen. Under åren 1929-1932 anföll Lapporörelsen kommunistiska tidningar, ordnade massprotester och även terroriserade privata medborgare med att transportera dem till östgränsen (s.k. “skjutsar”). En av dessa privatpersoner var f.d. president Ståhlberg. Kommunisterna fick inte delta i riksdagsvalet 1930 och all kommunistisk verksamhet i Finland förbjöds.

Pehr Evind Svinhufvud blev vald till president 1931 med stöd av Lapporörelsen. Efter att kommunisterna redan var under kontroll började Lappofolket vända sig mot socialdemokraterna. Lapporörelsen försökte ta makten i Mäntsäläupproret 1932, men president Svinhufvud, som extremisterna trodde var på deras sida, höll ett radiotal där han uttryckte klart att han försvarar Finlands lagliga statsmakt. Därefter föll upproret fort samman. Strax efter upproret upplöstes Lapporörelsen, och politiska partiet Isänmaallinen Kansanliike (IKL) grundades för att fortsätta extremhögerns arbete. Partiet i sin tur förbjöds i och med mellanfredsvillkoren med Sovjetunionen 1944.

Ett historiskt misslyckande i finsk politisk historia var förbudslagen 1919-1932. Brottsligheten och alkoholkonsumtionen ökade rekordartat under dessa år, och 1929 uppskattade man mängden olagliga utskänkningsställen i Helsingfors till flera hundra. Förbudslagen upphävdes först efter en folkomröstning 1932.

I slutet av 1930-talet försökte Finland hålla sig neutralt då konflikterna mellan Europas stormakter närmade sig. I augusti 1939 slöt Tyskland och Sovjetunionen den s.k. Molotov-Ribbentroppakten, där Finland hamnade i den sovjetiska intressesfären. Strax efteråt ville Stalin att Finland skickar en delegation till Moskva för att diskutera “konkreta politiska frågor”, en händelseserie som resulterade i utbrottet av vinterkriget.

Finska vinterkriget (1939-1940)

Finska fortsättningskriget (1941-1944)

Lapplandskriget (1944-1945)

Lapplandskriget (på finska Lapin sota) var Finlands tredje krig under andra världskriget och fördes mot Nazitysklands trupper i Lappland i norra Finland från september 1944 till april 1945.

Så tidigt som sommaren 1943 började den tyska ledningen förbereda planer inför möjligheten att Finland skulle teckna en separatfred med Sovjetunionen. Tyskarnas planer gick ut på att dra tillbaka trupperna norrut för att skydda de finländska nickelgruvorna i närheten av Petsamo. Under vintern 1943–1944 använde tyskarna krigsfångar, varav många hade tillfångatagits i södra Europa och avled av kylan då de fortfarande endast bar sommaruniform i arbetet med att förbättra vägarna mellan norra Norge och norra Finland. De upprättade förråd i området och då Finland undertecknade ett eldupphöravtal med Sovjetunionen den 4 september 1944, var tyskarna redo.

Tyskland hade vid den tidpunkten ca 200 000 man koncentrerade till norra Finland, varav cirka hälften till Petsamo-området. Resterande förband befann sig på den s.k. Salla-fronten. Tyskarnas huvuduppgift i norra Finland var från krigsutbrottet 1941 att i första hand erövra Murmansk samt att skära av järnvägen söderut. Många av de tyska soldaterna var utbildade i Österrike och södra Tyskland och enheterna bestod bl.a. av bergsjägarförband.

Samtidigt som de tyska marktrupperna drog sig tillbaka norrut började den tyska marinen att minera sjövägen till Finland, och genom Operation Tanne Ost försökte tyskarna erövra ön Hogland (Suursaari) i Finska viken. Även om några tyska och finländska officerare försökte organisera ett förhållandevis fredligt tillbakadragande, utbröt strider mellan tyska och finländska trupper redan innan den första preliminära finsk-sovjetiska fredsuppgörelsen undertecknats. Striderna intensifierades då finländarna förberedde sig att genomföra det sovjetiska villkoret, att driva ut de tyska trupperna från finländskt territorium.

Finland hamnade alltså i en situation liknande den i Italien och Rumänien vilka efter att ha kapitulerat till de allierade blev tvungna att slåss för att befria sitt land från tyska trupper. Den finländska situationen komplicerades ytterligare av det sovjetiska kravet att större delen av de finländska styrkorna samtidigt skulle demobiliseras obeaktat kampanjen mot de kvarvarande tyska trupperna. Direktiven kom från den allierade kontrollkommissionen som även i september 1944 beslöt att alla tyska och ungerska medborgare i Finland skulle interneras och att deras egendom skulle överlåtas till Sovjetunionen. Män, kvinnor och barn sattes i läger. Från tysk sida uppstod självklart också en märklig situation när de forna allierade så att säga över en natt vände sina, ofta tyska vapen, mot dem. De finländska trupperna hade exempelvis nyligen utrustats med tyska kulsprutor av bästa märke.

Den finländske generalen Hjalmar Siilasvuo, som hade segrat vid slaget vid Suomussalmi, ledde de finländska manövrerna mot tyskarna och under oktober och november 1944 lyckades han fördriva dem från större delen av norra Finland. De första veckorna i september påbörjades den tyska reträtten, inklusive norska frivilliga, från området mellan Kajana och Norra ishavet under relativt lugna former även om ryssarna hela tiden gjorde framstötar. Från finländsk sida var inställningen mot sin forna vapenbröder till en början något beskedligare.

Den tyska reträtten mot Nordnorge gick långsamt mot i första hand den strategiskt belägna staden Rovaniemi. Förutom brist på fordon gjorde höstregnen att vägarna snabbt förvandlades till lervälling under transporterna av fordon, hästar, vagnar med materiel och förplägnad samt inte minst alla fotvandrande soldater. Det tyska flygunderstödet var minst sagt svagt. Längs reträttvägarna använde sig tyskarna av befästa fördröjningställningar längst bak i kolonnerna för att försvåra den finländska framryckningen. Taktiken utfördes med stor skicklighet och nådde sina syften. För de finländska soldaterna rådde dessutom ständig minfara.

Nyckelpunkten i reträtten var Rovaniemi där de två huvudvägarna mot Ivalo i norr och Muonio i nordväst utgick. Här försökte tyskarna äta, vila och sova och proviantera och för att klara av att fortsätta norrut mot kallare förhållanden. En stor uppgift i Rovaniemi var också att fördröja de finländska trupperna medan så många tyskar som möjligt kunde starta avfärden norrut. För att nå målen användes sprängning av broar, byggnader och vägar samt minering och utläggning av försåt. Det var den s.k. brända jordens taktik som gällde. Den 16 oktober 1944 kunde finländarna återerövra Rovaniemi.

De tyska trupperna under generalöverste Lothar Rendulic brände stora delar av det land de drog sig tillbaka från. Mer än en tredjedel av bosättningarna i området förstördes och residensstaden Rovaniemi brändes till grunden. Utöver de materiella förlusterna, skadorna uppskattades till 300 miljoner dollar (1945 års kurs, år 2005 cirka 3,2 miljarder dollar), blev omkring 100 000 invånare flyktingar vilket ytterligare försvårade återuppbyggnadsarbetet efter kriget. Rendulic dömdes av de allierade för krigsförbrytelser till tjugo års fängelse.

Om den finländska jakten på de retirerande tyskarna var svag direkt efter vapenvilan med Sovjet i början av september blev den ganska snabbt intensivare. Den 1 oktober genomförde finnarna en överraskande landstigning, med 12 500 man, i ryggen på tyskarna i Torneå. Den riskfyllda operationen med obeväpnade fartyg lyckades eftersom vädret var så dåligt att Stuka-bombplanen i Kemi inte kunde flyga och det tyska batteriet på Laivasaari inte kunde se skeppen. I Röyttä hamn fanns det heller inga tyska trupper. Hårda strider i Torneåtrakten krävde 400 döda på den finska sidan och minst 500-1000 döda på den tyska innan tyskarna drog sig undan. Därefter fortsatte man förföljandet upp längs Tornedalen mot Muonio.

De sista tyska trupperna drevs ut ur Finland i april 1945. De militära förlusterna under kriget var relativt begränsade: omkring 1 000 döda finländska soldater och omkring 2 000 på den tyska sidan.

Finland under efterkrigstiden (1944-1982)

Den här artikeln behandlar Finlands politik 1944-1982. Efter krigsnederlaget i fortsättningskriget bröt landet med den tidigare utrikespolitiken. Utformad av president Paasikivi innebar denna att Finland skulle eftersträva förtroendefulla relationer med Sovjetunionen. Den dominerande politikern under denna tid var dock Paasikivis efterträdare Kekkonen som efter att ha varit statsminister i flera omgångar innehade presidentämbetet från 1956 till 1982.

Finlands ekonomi utvecklades starkt under hela efterkrigstiden och precis som i andra utvecklade länder växte industrin på bekostnad av lantbruket. Många finländare valde att flytta till Sverige för att hitta ett arbete.

Farans år

Perioden 1944-48 benämns ofta “Farans år” i finländsk litteratur. Rädslan var stor att Finlands skulle gå samma öde till mötes som de övriga länderna i Sovjets intressesfär.

I november 1944 bildades en koalitionsregering ledd av Juho Kusti Paasikivi, ledare för Samlingspartiet. I mars 1945 genomfördes de första riksdagsvalet efter kriget. Det Demokratiska Förbundet för Finlands Folk, “folkdemokraterna”, som bestod av socialdemokrater och Finlands kommunistiska parti, FKP, fick vara med och bilda regering tillsammans med socialdemokraterna och Agrarförbundet. Folkdemokraten Yrjö Leino fick bli inrikesminister med ansvar för den statliga polisen som Sovjet och delar av FKP tveklöst ville använda för att skapa en “revolutionär situation”.

1946 avgick president Mannerheim i förtid av hälsoskäl och genom en undantagslag valde riksdagen den 9 mars 1946 Samlingspartiets Paasikivi till president. Ny statsminister blev folkdemokraten Mauno Pekkala.

Krigsskadeståndet till Sovjetunionen var 300 miljoner dollar i 1938 års kurs. Skadeståndet levererades i varor, särskilt från metallindustrin vilket ledde till utbyggnad av denna bransch. Finland slöt även ett handelsavtal med Sovjetunionen 1945 där trä- och pappersprodukter byttes mot spannmål, bomull och konstgödsel. De ettåriga handelsavtalen fram till 1950 ersattes med femårsavtal och dessa förnyades med jämna mellanrum fram till 1990.

Krigsansvarighetsprocessen

Huvudartikel: Krigsansvarighetsprocessen
Vid vapenstilleståndet med Sovjetunionen och Storbritannien hade Finlands regering förbundit sig att ordna med åtal mot krigsförbrytare. Enligt den allierade kontrollkommissionens mening innefattade det inte bara brott mot krigets lagar utan även de personer som kunde anses vara skyldiga till att Finland hamnat i krig med Sovjetunionen. Detta var samma uppfattning som låg till grund för den internationella tribunalen i Nürnberg mot de tyska huvudkrigsförbrytarna. Regeringen tillsatte en kommission som utredde Finlands utrikespolitik från 1938 men denna kom fram till att i stort sett hade regeringens politik godkänts av riksdagen och att det knappast var tal om några lagbrott som kunde leda till åtal. En tyst förutsättning för processen var också att överbefälhavare Mannerheims roll under krigsåren lämnades utanför.

Den allierade kontrollkommission som verkade i landet yrkade på att de ansvariga straffades och i november åtalades åtta personer för att ha varit ansvariga för landets krig. I februari 1946 dömdes förre presidenten Ryti till 10 års tukthus, förre statsministern J.W. Rangell till sex års fängelse, förre statsministern Edwin Linkomies till fem och ett halvt års fängelse, förre statsrådet Väinö Tanner till fem och ett halvt års fängelse, förre statsrådet Henrik Ramsay till två och ett halvt års fängelse, förre statsrådet Antti Kukkonen till två års fängelse, förre statsrådet Tyko Reinikka till två års fängselse och Finlands tidigare ambassadör i Berlin T.M. Kivimäki till fem års fängelse. Samtliga benådades under 1947-49.

Statsminister Paasikivi och justitieminister Kekkonen hade försökt finna former för rättegången som skulle vara en avvägning av den allierade kontrollkommissionens krav, lagstiftningen och den folkliga motviljan mot rättegången. Även om Risto Ryti i egenskap av president var ansvarig för fortsättningskriget hade den dåvarande överbefälhavaren Mannerheim och militärledningen agerat mycket självständigt – men som president var Mannerheim oberörbar. Flera av statsråden kan knappast påstås ha haft något inflytande över utrikespolitiken under kriget och Kivimäki (statsminister under 1930-talet) hade som Finlands sändebud i Berlin varit underordnad regeringen.

Fredsavtalet och Marshall-hjälpen

Den 10 februari 1947 undertecknades ett fredsavtal i Paris mellan de allierade och fem besegrade stater: Italien, Bulgarien, Rumänien, Ungern och Finland. Något fredsavtal med Tyskland slöts inte förrän 1990 i samband med Två plus fyra-fördraget. I september 1947 kunde den allierade kontrollkommissionen i Finland upphöra med sin verksamhet (sedan avtalet ratificerats av alla parter) och Finland återfick sin suveränitet.

Sommaren 1947 erbjöd USA den så kallade Marshallhjälpen till Europas länder. Istället för att hjälpa enskilda stater ville USA att pengarna skulle fördelas via en samarbetsorganisation. Den 14 juli inleddes en europeisk återuppbyggnadskonferens i Paris. Även Finland var inbjuden men den vice ordföranden i kontrollkommissionen Grigorij Savonenkov meddelade Finlands statsminister att Sovjetunionen motsatte sig att Finland deltog. Konferensen blev startskottet för OECD men det skulle dröja ända till 1968 innan Finland blev medlem.

VSB-fördraget

Huvudartikel: VSB-avtalet

Redan i januari 1945 hade president Mannerheim börjat fundera på ett försvarsavtal mellan Finland och Sovjetunionen och statsminister Paasikivi stödde denna tanke. Men Sovjet hade kommit överens med övriga allierade att inte ingå några avtal med något besegrat land innan fredsavtal hade slutits. När detta hade skett väntade man i Moskva på att Finland skulle ta ett initiativ i frågan men då var Paasikivi inte längre intresserad eftersom man börjat få ekonomiskt bistånd av USA. Men i ett brev den 22 februari 1948 föreslog Stalin för Paasikivi att länderna skulle ingå ett avtal om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd. Paasikivi hävdade inför omvärlden att Sovjet hade legitima säkerhetsintressen att försvara och utgick från att Sovjet endast hade defensiva ambitioner och genom att gå Sovjet till mötes kunde Finlands självständighet säkras. Den 6 april 1948 undertecknades Fördrag om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd, VSB-fördraget. Fördraget skulle gälla i tio år och innebar att om någon försökte anfalla Sovjetunionen över Finlands territorium skulle Finland kunna be Sovjetunionen om militärt bistånd. Trots namnet var det inte fråga om ömsesidigt bistånd, Finland förbehöll sig rätten att vara neutral vid krig mellan andra stater.

Folkdemokraten Yrjö Leino avgick som inrikesminister i maj 1948 efter avslöjanden att Valpo, den statliga polisen, höll på att bli en stat i staten och användes av kommunisterna för att främja en statskupp. Redan i januari 1948 hade det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté sparkat Leino från FKP:s partiledning. Det är en stridsfråga inom finländsk nutidshistoria om FKP planerade en statskupp i april 1948 eller inte. Vid riksdagsvalet i juli gick det dåligt för DFFF och de fick lämna regeringen. När socialdemokraterna bildade regering med K.A. Fagerholm som statsminister inledde den nya regeringen med att upplösa den statliga polisen.

Paasikivi-linjen

Den så kallade Paasikivi-linjen innebar att Finland utformade sin utrikespolitik så att landet kunde hålla sig utanför stormaktskonflikter. Mot Sovjetunionen eftersträvades förtroendefulla relationer. När Paasikivis dagböcker publicerades 1985 avslöjades dock att till och med Paasikivi själv insåg att den officiella retoriken var förljugen och tillrättalagd. Under fortsättningskriget hade Finlands Rundradio bett Paasikivi att skriva ett tal att läsas upp när tyskarna hade erövrat Leningrad och det bevarade manuskriptet visar hans ryssfientlighet då. Paasikivis utgångspunkt vid tecknandet av VSB-avtalet att Sovjet endast hade fredliga avsikter gentemot Finland var endast ägnat att lugna allmänheten men som realpolitiker såg han inget annat alternativ.

Fagerholms regering utsattes redan från början av hård kritik från den sovjetiska pressen men i december kunde man förnya det finsk-sovjetiska handelsavtalet för ytterligare ett år. Istället hade FKP anordnat demonstrationer och vilda strejker under hösten med syfte att skapa misstro på arbetsmarknaden, ta makten över fackföreningarna från socialdemokraterna och fälla regeringen. Strejkerna fortsatte under våren och sommaren 1949 men regeringen lyckades rida ur stormen.

Till presidentvalet i februari 1950 kandiderade Kekkonen för första gången men Paasikivi blev omvald. Efter presidentvalet blev Kekkonen statsminister. Med dennes kontakter både med de inhemska kommunisterna och med Moskva kunde östrelationerna förbättras avsevärt de följande månaderna. Fram till 1956 hade Finland sju regeringar, fem ledda av Kekkonen, en av Svenska Folkpartiets Ralf Törngren och en expeditionsministär ledd av Framstegspartiets Sakari Tuomioja – i huvudsak kombinationer av Agrarförbundet och socialdemokraterna.

När Nordiska rådet bildades i mars 1952 valde Finland att stå utanför eftersom man anade att Sovjet skulle motsätta sig ett finländskt medlemskap. Några månader tidigare hade Kekkonen i en artikel Agrarförbundets tidning framkastat förslaget att hela Norden skulle bilda en säkerhetspolitiskt neutral zon. Kontakter med det sovjetiska sändebudet hade gett honom grönt ljus med förslaget och den svenska statsministern Erlander hade visat intresse. Men eftersom Danmark och Norge redan var medlemmar av NATO är det oklart vad Kekkonen trodde sig kunna uppnå.

Finland hade tilldelats sommarolympiaden 1940 men de fick ställas in på grund av andra världskriget. Istället arrangerade Helsingfors sommarolympiaden 1952.

Fram till Stalins död i mars 1953 höll Finland en låg profil i utrikespolitiken. Under början av 1950-talet hade president Paasikivi stämplats som reaktionär Wall Street-lakej i den sovjetiska pressen men i september 1954 tilldelades han istället Leninorden. Det spekulerades i att Paasikivi inte skulle ställa upp till omval som president och därför började ett spel där framstående politiker som Kekkonen, Svenska Folkpartiets Ralf Törngren och socialdemokraternas Väinö Leskinen gjorde utspel för att bevisa sin trovärdighet vad gäller relationerna med Sovjetunionen inför det kommande presidentvalet. Kekkonen lyckades dock övertrumfa motståndarna genom tre utrikespolitiska segrar under sin tid som statsminister: Hösten 1955 beslöt Sovjet återlämna militärbasen i Porkala väster om Helsingfors samt tillät Finland att från december 1955 bli medlem av Nordiska rådet och medlem av FN. Kekkonens anhängare förespeglade att ett återlämnade av Karelen var möjligt.

Med utrikespolitisk vind i seglen kunde Kekkonen därför framställas som en garant för fortsatt goda relationer med Sovjetunionen. Begreppet “Paasikivi-Kekkonenlinjen” slog igenom inför valet som en beteckning på den utrikespolitik som Paasikivi fört och som Kekkonen ville fortsätta föra. Den 15 februari 1956 valdes Kekkonen med minsta möjliga marginal, 151 av 300 elektorer, till Finlands president.

Kekkonen blir president

Kekkonen fortsatte den försiktiga utrikespolitik som Paasikivi hade angett. När FN:s generalförsamling röstade om att fördöma Warszawapaktens ockupation av Ungern röstade Finland blankt. Regeringen deltog en kort tid senare, den 7 november 1956, i firandet av oktoberrevolutionen på den sovjetiska ambassaden. När Yrjö Leino, kommunistisk inrikesminister under åren efter kriget skulle publicera sina dagböcker från 1944-1948 ordnade Kekkonen att förlaget ställde in publiceringen.

Efter att löne- och prisregleringen avskaffats under hösten 1955 hade priserna ökat kraftigt och när löneförhandlingarna strandade utbröt en storstrejk den 1 mars 1956 som varade i 20 dagar. Statens ekonomi var i kris och arbetslösheten nådde 1930-talets nivåer. Kekkonen hade utsett en koalitionsregering mellan Agrarförbundet och socialdemokraterna men inom socialdemokraterna utbröt en ledarstrid mellan Väinö Tanner (som straffades för krigsförbrytelser efter kriget) och Emil Skog. Tanner blev vald till partiordförande men de så kallade skogiterna bildade en egen riksdagsgrupp och de två falangerna kämpade om makten över fackföreningsrörelsen. De två fraktionerna motarbetade varandra på alla sätt vilket ledde till att Finland under de nästa två åren leddes av sju regeringar. Skogiterna stod till vänster om majoriteten inom det socialdemokratiska partiet och fick både moraliskt och ekonomiskt stöd från Sovjetunionen.

Nattfrostkrisen

Huvudartikel: Nattfrostkrisen

Vid riksdagsvalet 1958 gick Samlingspartiet och DFFF framåt. Samlingspartiet, socialdemokraterna under Väinö Tanner, Svenska Folkpartiet och finska folkpartiet enades om ett regeringsprogram. Kekkonen var mycket kritisk till koalitionen med tanke på relationerna till Sovjetunionen men i brist på ett realistiskt alternativ fick K.A. Fagerholm bilda regering den 29 augusti 1958 med denna sammansättning. Den sovjetiska reaktionen på de nya regeringen lät inte vänta på sig: den sovjetiske ambassadören Viktor Lebedev kallades hem och förhandlingarna om ett förnyat handelsavtal avbröts. Från Sovjets sida ansåg man att koalitionen inte stödde Kekkonens sätt att sköta östrelationerna men också att Fagerholm kunde bli ett hot mot Kekkonens chanser vid presidentvalet 1962. Från den sovjetiska ambassaden lät man Kekkonen veta att Moskva eventuellt skulle föreslå militära konsultationer i enlighet med VSB-fördraget. Detta ledde till att först Agrarförbundet lämnade regeringen och sedan till att hela regeringen avgick i december 1958. När Kekkonen efteråt besökte Leningrad höll Chrusjtjov ett tal där han gjorde klart att det inte räckte med att Finland officiellt förde en utrikespolitik som tog hänsyn till de sovjetiska intressena utan man fick endast ha regeringar med partier som också trovärdigt stödde denna politik.

Kekkonens försiktighet belönades dock av Moskva. När EFTA grundades våren 1959 befarade många att utan ett medlemskap skulle finländska exportvaror utkonkurreras av höga tullar. Kekkonen försäkrade att ett medlemskap inte skulle fresta på relationerna till Sovjet och i september 1960 tillät Moskva att Finland blev associerad medlem av EFTA.

Notkrisen

Huvudartikel: Notkrisen

Den 30 november 1961 meddelade den sovjetiske utrikesministern Andrej Gromyko att man ville inleda militära konsultationer med Finland i enlighet med VSB-fördraget. Kekkonen befann sig på statsbesök i USA. Gromyko lät den finländske utrikesministern få veta att Moskva såg med oro på hur det än en gång uppkommit en politisk gruppering som inte stödde den förda utrikespolitiska linjen. Med det avsågs de partier som hade ingått i koalitionsregeringen 1958 och som nu förde fram en gemensam kandidat till presidentvalet 1962, Olavi Honka. Hur mycket Kekkonen visste vad som skulle hända innan avresan till USA är oklart men den oro som krisen gav upphov till ökade hans chanser i presidentvalet. Kekkonen lät upplösa riksdagen två veckor senare och lät utlysa nyval till januari 1962 och presidentval tio dagar senare. Vid ett möte mellan Kekkonen och Chrusjtjov i Novosibirsk hade Sovjet dragit tillbaka begäran om konsultationer och efter att ha bevisat att Moskva hyste förtroende för honom vann Kekkonen presidentvalet med 199 av 300 elektorer.

Kekkonens andra mandatperiod

Fram till riksdagsvalet 1966 hade Finland därefter fem regeringar med Agrarförbundet i spetsen och med stöd av Samlingspartiet och folkpartierna i olika kombinationer. Socialdemokraterna, särskilt den skogitiska falangen, hade gjort ett dåligt riksdagsval 1962 och man försökte nu ena partiet. Partiordförande Väinö Tanner och partisekreterare Väinö Leskinen avgick och Rafael Paasio blev ny partiordförande. 1964 återvände Emil Skog och de flesta oppositionella till moderpartiet. Samtidigt förbättrade man relationerna till Kekkonen och förklarade sig stå bakom Kekkonens utrikespolitik. De nya tongångarna ledde till en jordskredsseger i riksdagsvalet 1966. Även kommunistpartiet, FKP, gav plats för en ny generation av reformsocialister istället för de stalinister som dittills styrt partiet. Den Moskva-trogna falangen under ledning av Taisto Sinisalo, taistoiterna skulle dock finnas kvar i två decennier till.

Precis som det svenska Bondeförbundet innan bytte Agrarförbundet namn till Centerpartiet 1965 som en följd av samhällets urbanisering. Partiet ville med namnbytet förändra den traditionella bilden att partiet var ett renodlat parti för landsbygden. Som en motreaktion bildades Finlands landsbygdsparti under ledning av Veikko Vennamo. Landsbygdspartiet kom in i riksdagen 1966 med sin kritik av centralisering och sin retorik där man påstod sig företräda småfolkets intressen framför “herrarna i Helsingfors”.

Efter riksdagsvalet 1966 bildades en center-vänster-regering under ledning av Rafael Paasio och med socialdemokraternas stjärna på uppgång, Mauno Koivisto, som finansminister. Finlands ekonomi hade hamnat i kris med ökad emigration, 1964-1965 flyttade över 20 000 finländare till Sverige, men i oktober 1967 genomfördes en devalvering på 31 procent som lyckades vända konjunkturen. Den goda ekonomin fick en avgörande betydelse till presidentvalet 1968 som Kekkonen vann redan i första omgången. Vid den följande regeringsombildningen blev Koivisto statsminister.

Aktivare utrikespolitik

På grund av avspänningen i kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen kunde Finland under 1960-talet gå in för en aktivare neutralitetspolitik. Utrikespolitiken sköttes så att landet inte tog ställning i konflikter mellan stormakterna. Finlands FN-sändebud Ralph Enckell förklarade att medan Finland försöker sköta sina relationer till öst och väst lika bra försöker Sverige sköta dem lika dåligt. Att så klart ta ställning som Olof Palme gjorde när han deltog i ett demonstrationståg tillsammans med Nordvietnams ambassadör 1966 hade varit omöjligt för en finländsk politiker.

Finland blev 1963 erbjuden en observatörspost i Europarådet men tackade nej – man ville först bli medlem av OECD och tyckte inte att Finland kunde utmana Sovjet genom att ansluta sig till två organisationer för Västeuropas länder samtidigt. Finland blev inte medlem av Europarådet förrän i april 1989.

I maj 1963 föreslog Kekkonen att hela Norden borde bli en kärnvapenfri zon. Förslaget bemöttes lika avvisande som Kekkonens förslag om nordisk neutralitet från 1952. Utspelet tolkades som att Kekkonen gick Moskvas ärenden – en kärnvapenfri zon i Norden skulle inte kosta Sovjet något. För Danmark och Norge som NATO-medlemmar var det omöjligt och Sveriges statsminister Tage Erlander var privat av den uppfattningen att Sverige inte kunde avstå från möjligheten att skaffa egna kärnvapen. Kekkonens utspel kan dock tolkas som att han ville inskärpa Finlands neutralitet för omvärlden – en neutralitet som skulle sätta gränser för Sovjets handlingsutrymme. Kekkonen skulle återkomma till förslaget flera gånger under 1960- och 1970-talet.

Den finländska profilen i utrikespolitiken blev allt tydligare från mitten av 1960-talet med hjälp av FN. Hösten 1966 röstade Finland för en resolution som fördömde apartheidregimen i Sydafrika. Finland skickade fredsbevarande trupper till Cypern och Sinai. Efter Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien nöjde sig regeringen dock med ett beklagande. På förslag av Finland blev också Helsingfors värd för nedrustningsförhandlingarna SALT I mellan USA och Sovjetunionen i oktober 1969 och Europeiska säkerhets- och sambandskonferensen, ESSK, 1975.

Det var 1966 som Finland blev ordförande för FN:s Sydvästafrikakommitté. Kommittén lyckades dock inte mäkla fred i Namibia utan det lyckades först två decennier senare under Martti Ahtisaaris ledning.

1969 blev Finland medlem av FN:s säkerhetsråd. Den aktiva neutralitetspolitiken där Finlands neutrala ställning ständigt underströks sågs som problematisk i Moskva och när FN-ambassadören Max Jakobson, arkitekten bakom denna politik, kandiderade till posten som FN:s generalsekreterare 1971 gjorde Sovjet klart att de motsatte sig honom då han ansågs vara alltför västvänlig. Ny generalsekreterare blev istället österrikaren Kurt Waldheim.

Riksdagsvalet 1970 blev en förlust för den center-vänster-koalition som bildat regering. Valets segrare blev Samlingspartiet och det populistiska Finlands landsbygdsparti men Kekkonen ville inte se dessa i regeringsställning och bildade en bred koalitionsregering av Centern, socialdemokraterna, DFFF, liberalerna och Svenska folkpartiet. Ekonomin var i kris och 1971 blev det värsta strejkåret sedan 1956. Kekkonen lät utlysa förtida riksdagsval till januari 1972 vilket gav en socialdemokratisk minoritetsregering under Rafael Paasio. Den ekonomiska krisen krävde dock beslut som endast en majoritetsregering kunde ta och i september 1972 blev Kalevi Sorsa statsminister för en koalitionsregering av socialdemokraterna, Centern och folkpartierna.

Kekkonen hade redan 1967 gjort klart att han inte skulle ställa upp i presidentvalet 1974 utan skulle ägna sig åt memoarskrivande istället. Då skulle han vara 74 år och ha varit president i 18 år. Kekkonens kronprins blev istället Ahti Karjalainen som varit både statsråd och statsminister och som stödde Kekkonens utrikespolitik. Men under 1971 tog Kekkonen sin hand ifrån honom och försvarade inte Karjalainen när denne fick kritik för att vara en undfallenhetsman gentemot Sovjet. Från Leonid Brezjnev fick Kekkonen höra att Finlands politiska framtid stod på spel. Från Sovjets sida såg man Kekkonen som ett villkor för att Finland skulle kunna skriva under det färdigförhandlade EEG-avtalet. Kekkonen ville dock inte ställa upp i ett normalt presidentval utan riksdagen röstade 1973 igenom en särskild undantagslagstiftning som gjorde Kekkonen till president för 1974 – 1978.

Vid ESSK-konferensen sommaren 1975 skrev de 35 statscheferna under Helsingforsavtalet som dels ville öka förtroendet mellan öst och väst, dels utveckla handel och forskning mellan länderna, dels garantera mänskliga rättigheter för alla människor. Konferensen blev Kekkonens största utrikespolitiska framgång Därefter skulle hans höga ålder innebära minskad internationell aktivitet för Finland under många år framöver. Efter Sovjets intåg i Afghanistan i januari 1980 röstade FN:s generalförsamling för att kräva ett tillbakadragande, men Finland röstade blankt.

Ekonomisk kris

Ekonomin i efterkrigsfinland varierade mellan ekonomiska uppgångar och massarbetslöshet, framförallt i inre- norra och östra Finland. De närmaste åren efter kriget bjöd staten ut stora marker till nyodling för de bönder som hade evakuerats från det nyss avträdda Karelen. Småbruken visade sig dock i längden inte vara livskraftiga och många började försvinna under 1960-talet. Det var först under 1960-talet som en hastig urbanisering åter kom igång i Finland men så sent som 1960 bodde 40 procent av befolkningen fortfarande på landsbygden. Städerna kunde inte heller svälja all den nya befolkning som flyttade in, och högre löner samt en stor kulturell likhet med den egna finska kulturen ledde till en omfattande emigration från Finland till Sverige på 400 000 mellan 1950-1980, varav cirka hälften av emigranterna under samma tidsperiod återvände till Finland.

Den finländska ekonomin var av flera anledningar speciell jämfört med de flesta andra europeiska ländernas på grund av vänskapspakten med Sovjetunionen, skogsindustrins och verkstadsindustrins stora betydelse och annat. Efter hand blev Finland alltmer integrerat i den övriga västerländska internationella världsekonomin, men kunde dra stora fördelar av vänskapspakten genom att man köpte råvaror från Sovjetunionen till underpriser jämfört med världsmarknadspriset.

Efter riksdagsvalet 1975 tillsattes ånyo en center-vänster-regering men på grund av den dåliga ekonomin blev regeringarna de närmaste åren kortvariga, olika kombinationer av Centern, socialdemokraterna, DFFF och folkpartierna. Ekonomin hade drabbats av hög arbetslöshet, hög inflation och minskande export. Först under 1978 var ekonomin på bättringsvägen. Inför presidentvalet 1978 hade en majoritet av riksdagspartierna bett Kekkonen kandidera och han valdes till sin femte mandatperiod med 259 av 300 elektorer utan att ha några seriösa utmanare. Kekkonen var då en levande symbol för Finlands efterkrigshistoria som ingen ville utmana – åtminstone inte något av de etablerade partierna.

Riksdagsvalet 1979 blev en framgång för Samlingspartiet men Kekkonen utsåg socialdemokraternas Mauno Koivisto till statsminister för en koalitionsregering. Koivisto hade under krisåren varit chef för centralbanken Finlands Bank men nu kallats tillbaka som regeringsmakare. Koivisto kunde framgångsrikt manövrera mellan försök att fälla regeringen. Kekkonens hälsa hade blivit allt sämre under flera år och i september 1981 hade han kollapsat och blev tvungen att ta sjukledigt. Efter att Kekkonen lämnat in sin avskedsansökan den 26 oktober 1981 utlystes presidentval till februari 1982. Vid detta val vann Koivisto redan i första omgången med 167 av 301 elektorer och utsågs till Republiken Finlands nionde president.

Finlands historia från 1982

Finlands historia från 1982 och framåt.

Under senare delen av 1980-talet förbättrades ekonomin rejält, tillväxttalen var bland Europas högsta och arbetslösheten låg på strax under 3 % våren 1989 vilket historiskt sett varit en låg siffra i Finland.

Sovjetunionens upplösning och ekonomisk kris

Händelserna i Sovjetunionen i samband med det landets upplösning 1989-1991 skakade om den finländska ekonomin djupt. Till att börja med betydde baltstaternas frigörelse en viss oro för inbördeskrig i Sovjetunionen, men betydligt allvarligare var det att luften gick ur 1980-talets finansbubbla, att staten hade tagit upp stora lån och att Sovjetunionen sade upp VSB-avtalet april 1991. Den senare händelsen ledde till att Finland inte längre kunde köpa billiga råvaror ifrån öst och att man över en natt förlorade en av sina största handelspartners. Den ekonomiska krisen skakade om Finland djupt och ledde till en arbetslöshet på 18 % 1994 då en stor del av verkstadsindustrin och varven som under efterkrigstiden varit en del landets ekonomiska ryggrad helt bröts sönder.

Finland in i EU

1994 röstade Finland ja för en anslutning till EU och 1999 skrotades den gamla valutan mark till förmån för euro (sedlar och mynt var dock i mark ända till början av 2002). Finland är det enda nordiska landet som hittills har infört euron. Sedan 1995 har statsfinanserna sanerats och ekonomin tagit fart igen tack vare stor tillväxt inom IT-industrin, med Nokia som dominerade företag. Nya handelsförbindelser har skapats med länderna i Baltikum och med Ryssland. Arbetslösheten ligger för närvarande på en nivå på 8 % och tycks ha bitit sig fast där. Framtida ekonomiska utmaningar för Finland ligger i en alltmer ålderstigen befolkning, växande ekonomisk klyfta mellan södra Finlands storstäder och övriga landet samt bekämpning av arbetslösheten som för närvarande är störst bland lågutbildade och boende på landsbygden.

2000 valdes Tarja Halonen till Finlands första kvinnliga president och omvaldes därefter 2006.

En hemsida om mig och mina intressen. Bland annat släktforskning och körsång.